Värdegrunden är död. Värdegrunden förblir död. Och vi har dödat den

Europa står inför en ny världsordning där pragmatism och materialism ersätter ideal och moralism. Kan vi möta kraven – eller lämnas vi bakom?

President Donald Trump dansar med ett svärd vid presidentinstallationen

Morgonsolen reflekterades på glas- och stålbyggnaden i Bryssel när EU-byråkrater från hela Europa steg in i byggnaden. Deras steg var beslutsamma, deras ansikten allvarsamma. Detta var ingen vanlig dag – det var en dag av triumf. År av hårt arbete, sena förhandlingar och politiska strider hade äntligen burit frukt. Idag skulle de meddela sitt största framsteg: alla telefonladdare inom EU skulle vara standardiserade.

Karin, en erfaren byråkrat, höll sin pärm hårt medan hon steg in i mötesrummet. Hennes hjärta fylldes av stolthet. Detta var utan tvekan den största segern sedan de obligatoriska säkerhetsvarningarna för ballonger – en framgång som till och med mildrade bitterheten från den dag hon aldrig hade kunnat glömma, när regleringen av gurkors krökning upphävdes.

Karin sneglade ut genom fönstret och tänkte på kaoset i mindre upplysta platser som USA. Visst, USA brottades inte med ekonomisk stagnation eller en energikris, men sådana saker var triviala jämfört med våra fina europeiska värderingar. “De hävdar till och med att det bara finns två kön. Barbarerna.”

Hon kastade en blick ut genom fönstret och såg en politiker från det svenska Centerpartiet posera med ett plakat där det stod: “Låt USA:s förfall bli Europas vinst.”– Nästa generation var redo att ta över facklan, tänkte hon och log medan hon drack sitt ekologiska kaffe med havremjölk.

På andra sidan Atlanten satt den amerikanska utrikesministern Marco Rubio framför en samlad presskår och beskrev den riktning som president Trump hade gett honom för USA:s utrikespolitik:

”Varje dollar vi spenderar, varje program vi finansierar, varje policy vi driver måste kunna rättfärdigas av svaret på tre frågor: Gör det Amerika säkrare? Gör det Amerika starkare? Ökar det Amerikas välstånd?”

Försvarsministern Pete Hegseth berättade nyligen om hur Trump bett honom att återinföra en ”krigarkultur” i militären. Parallellt avvecklades regleringar i en takt som tidigare varit otänkbar, samtidigt som enorma investeringar gjordes i AI, energi och infrastruktur. DEI-policys (Diversity, Equity and Inclusion), en gång hyllade som framsteg, slopades helt. Förändringen var inte bara en kursändring – det var ett manifest för en ny era.

I Davos beskrev Trump sina första 72 timmar som president som en ”revolution av sunt förnuft.” Hans budskap till världens företag var enkelt:

”Kom och tillverka era produkter i USA. Då får ni några av de lägsta skatterna i världen. Om inte? Då blir det tullar.”

Vissa försöker tolka denna förändring som konservativ eller reaktionär. Men det vore att missa själva kärnan. Det här handlar inte om att gå tillbaka till något gammalt, utan om att skapa något nytt. Den gamla dikotomin mellan liberalt och konservativt är inte längre relevant. Det vi ser är något bortom dessa etiketter – en politik där praktiska lösningar och konkreta resultat ersätter ideal och moralism.

Trumps inställning till Europa och världen fångas i Leif Östlings ökända fråga:

”Vad fan får jag för pengarna?”

Om USA inte får något konkret tillbaka för sina insatser, så stängs plånboken. Det här kan kallas för pragmatisk materialism – där självintresse och materiell vinning väger tyngre än retorik och värderingar.

Ett tecken på den nya ordningen märktes redan innan Trump tillträdde, när han antydde att USA ville köpa Grönland. Europeiska ledare fick panik och vissa började brösta upp sig.

Morgan Johansson dök upp i TV och deklarerade, med en självsäkerhet som var totalt frånkopplad från verkligheten, att vi måste konfrontera Trump – som om Sverige hade samma muskler som världens största supermakt. Det hela framstod som en komisk uppvisning, mer lämpad att reta upp och provocera Trump än att få honom att backa. Visst hade Johansson rätt i att Trump utmanade den gamla världsordningen som skapades efter andra världskriget, men hans naiva idé om att man bara kunde avfärda Trump med ett självsäkert ”det här förhandlar vi inte om” kändes snarare som en parodi på geopolitik. Den gamla ordningen? Den är redan historia.

Hade jag varit Danmark hade jag tänkt: Grönland är inte riktigt danskt ändå, det är geografiskt närmare USA och ger oss ingen egentlig materiell nytta. Jag hade istället övervägt hur vi kunde vinna på en affär – kanske gått till Trump och sagt: ”Vi kan inte sälja Grönland, men vi kan diskutera en lösning där Danmark avsäger sitt territoriella anspråk och låter Grönland bli självständigt för att själva avgöra sin framtid. I gengäld vill vi ha nolltullar på våra exportvaror till USA och en permanent säkerhetsgaranti för de nordiska länderna mot Ryssland – även om USA skulle lämna NATO.” Ett pragmatiskt förhållningssätt som erkänner verkligheten och maximerar fördelarna.

Ibland verkar det som att EU saknar självinsikt och tror sig vara jämställt med USA. Samtidigt som USA uppvisar stark tillväxt, låg arbetslöshet och hög innovationstakt, kan de – till skillnad från Europa – i princip bli självförsörjande, något de aktivt strävar efter. Med en stor befolkning, rikt humankapital, omfattande naturresurser och geografiska fördelar har USA förutsättningar att upprätthålla en robust ekonomi baserad på inhemsk produktion och konsumtion.

Europa lider däremot av ekonomisk stagnation, försämrad konkurrenskraft och paralysande byråkrati. Fokus ligger mycket på klimatet snarare än på ekonomisk tillväxt. Tyskland, kontinentens motor, står stilla, plågat av energibrist, minskad produktion och en åldrande befolkning. Samtidigt är EU starkt beroende av export – där 20 % går till USA. Misslyckad migrationspolitik har dessutom lagt till ytterligare lager av ekonomiska, sociala och kulturella utmaningar som förstärker Europas redan existerande problem.

Dessa fundamentala skillnader skapar en maktobalans mellan USA och Europa – medan Europa behöver USA, är USA långt mindre beroende av Europa.

Samma problematik syns inom försvarsfrågan. NATO:s militära styrka är i praktiken beroende av USA, som bidrar med den absoluta majoriteten av alliansens kapacitet. Detta har länge varit en grundsten för Europas säkerhet, men det amerikanska engagemanget är inte längre en självklarhet. Trump har vid flera tillfällen insinuerat att USA skulle kunna lämna NATO och har nyligen sagt att medlemsländerna borde öka sina försvarsutgifter till 5 % av BNP. Även om siffran kan tyckas hög, är det kanske precis detta som krävs för att Europa ska kunna frigöra sig från sitt militära beroende av USA – att börja ta ansvar för sitt eget försvar.

Att försöka övertala Trump att hjälpa Europa ekonomiskt och skydda kontinenten militärt genom att tala om “den fria världen” eller “liberala värden” är dömt att misslyckas. Den tiden är förbi. Vill vi ha något, måste vi också erbjuda något i gengäld – det är den nya realiteten. Världens supermakt har börjat räkna vinster och förluster mer bokstavligt än någonsin tidigare, och nu är det dags för Europa att ställa samma fråga:

”Vad vill vi, och vad har vi att erbjuda?”

Men vad säger detta om den liberala demokratin? Är den död? Inte nödvändigtvis, men det är tydligt att den genomgår en omvandling. Många av de ideal som en gång betraktades som fundamentala för västvärlden har förlorat sin dragningskraft. De har blivit alltför dogmatiska, för utopiska eller urholkats till tomma symbolhandlingar. För Europa är budskapet tydligt: Anpassa er till den nya verkligheten, eller stå kvar och se världen passera förbi.

För tillfället är USA som solen vi kretsar kring. Men det betyder inte att Europa för alltid måste vara fast i dess omloppsbana. Att ta sig ur denna beroendeposition kommer dock att ta tid, och fram tills dess kommer vi att behöva USA. För att nå dit behöver vi spela samma spel som USA nu spelar – ett spel som drivs av pragmatisk materialism. Det handlar om att sätta våra egna materiella mål i centrum, bygga upp vår ekonomiska och militära kapacitet, och på sikt kunna stå på egna ben.

Det är dags att förstå att värdegrundstiden är över – innan det är för sent.