Åter är det en väldigt skarp observation du gör, och det är intressant att få nya dimensioner på problemet. Det lustiga, men fullt förväntade, är att linjen med att fila ned tröskeln så lågt att vem som helst kan komma in i rummet gör att samhället börjar plocka upp identitetsmarkörer i brist på annat. Konsekvensen blir att det i princip blir omöjligt för någon med annan hudfärg än ljus att uppfattas som svensk av svenskar. Det är verkligen kollektivism och postmodernism i ett nötskal; det går inte att bara ogiltigförklara en skillnad, den består ändå. Den byter bara uttryck.
Signalvärdet är också en katastrof. En irakisk yngre bekant berättade om hur han efter många struliga pr insåg att han höll på att missa gymnasiebehörighet. Han slet, fixade betygen och klarade det. Sedan berättade han följande om första dagen på gymnasiet: ”När jag sedan kommer dit första dagen, då är alla där. De kriminella, de som sket i skolan och de som sög; alla var där. Då slutade jag bry mig om skolan.”
Jättebra text med flera för mig nya synpunkter. Jag bestämde mig direkt för att bli betalande prenumerant. Hade ju redan lyssnat på Ivar Arpis och Jörgen Huitfeldts intervjuer med dig.
Åter är det en väldigt skarp observation du gör, och det är intressant att få nya dimensioner på problemet. Det lustiga, men fullt förväntade, är att linjen med att fila ned tröskeln så lågt att vem som helst kan komma in i rummet gör att samhället börjar plocka upp identitetsmarkörer i brist på annat. Konsekvensen blir att det i princip blir omöjligt för någon med annan hudfärg än ljus att uppfattas som svensk av svenskar. Det är verkligen kollektivism och postmodernism i ett nötskal; det går inte att bara ogiltigförklara en skillnad, den består ändå. Den byter bara uttryck.
Signalvärdet är också en katastrof. En irakisk yngre bekant berättade om hur han efter många struliga pr insåg att han höll på att missa gymnasiebehörighet. Han slet, fixade betygen och klarade det. Sedan berättade han följande om första dagen på gymnasiet: ”När jag sedan kommer dit första dagen, då är alla där. De kriminella, de som sket i skolan och de som sög; alla var där. Då slutade jag bry mig om skolan.”
Jättebra text med flera för mig nya synpunkter. Jag bestämde mig direkt för att bli betalande prenumerant. Hade ju redan lyssnat på Ivar Arpis och Jörgen Huitfeldts intervjuer med dig.
Tack, Sten!