“Han är svart, inte svensk”, sade några av de syriska asylsökande när vi såg en svart man i närheten av asylcentrumet där vi bodde under flyktingkrisen 2014. Jag svarade att här i Sverige kan man vara svensk oavsett hudfärg. De såg förvirrade ut. “Men han är inte vit”, invände de. Det var i den stunden som jag började reflektera över klyftan i synen på etnicitet och nationalitet mellan Sverige och Mellanöstern. I Mellanöstern, inklusive Egypten, är det uteslutet att en vit eller en asiatisk person skulle betraktas som en egyptier, oavsett om man är född i landet. Det svenska sättet att fokusera på normer, värderingar och språk är väldigt progressivt. Många har inga problem att se en person som svensk om denne har anammat svenska värderingar och pratar perfekt flytande svenska.
Sverige drev denna öppenhet till sin spets under lång tid och värdesatte inte medborgarskapet eller insåg vikten av att koppla det till en kulturell och nationell identitet som håller samhället samman. Medborgarskap gavs till personer som praktiserar hederskultur, islamister och andra som står i direkt motsats till allt som definierar svensk kultur. Än mer absurt var att dessa personer inte ens behövde kunna svenska.
Denna absurditet har inte bara skapat spänningar i samhället och försvagat den sociala sammanhållningen, utan också öppnat dörren för något som inte är en överdrift att kalla en nationell säkerhetsrisk. Och jag talar inte här om terrorism, utan om att ge rösträtt till människor som inte delar de värderingar och normer som majoriteten av svenskar vill se i samhället. Man verkar ha glömt att lagar faktiskt bygger på samhällets moral – på vad nationen ser som rätt och fel.
Om fler och fler personer med svenskt medborgarskap kulturellt befinner sig närmare Mellanöstern än Sverige, kommer lagarna med tiden att börja spegla Mellanösterns syn på sekularism, yttrandefrihet, kvinnors rättigheter och sexuella minoriteters rättigheter snarare än dagens svenska värderingar. Vi har redan sett hur flera partier och debattörer flörtade med införandet av mjuka blasfemilagar efter kravallerna som följde koranbränningarna.
Det som förvärrar denna säkerhetsrisk ytterligare är att politiska partier som får en stor andel av invandrarrösterna kan få incitament att både öka den invandrade befolkningen och anpassa sig efter deras värderingar och krav. Samtidigt blir dessa partier ovilliga att kritisera eller begränsa dessa gruppers traditioner och norme, av rädsla för att förlora deras röster.
Det är positivt att regeringen äntligen inför skärpta krav för medborgarskap, såsom egen försörjning, förlängd tid i Sverige, prov i samhällskunskap och språkkrav. Men frågan är om detta verkligen räcker. Att höja gränsen från fem till åtta år är ett steg i rätt riktning, men vi ser att många i Sveriges segregerade områden har bott här i decennier utan att kunna svenska. De har levt geografiskt i Sverige, men inte kulturellt.
Fokus bör därför ligga på höga krav på språkkunskaper – enligt min mening bör flytande svenska krävas, inte bara grundläggande kunskaper. Det räcker inte att kunna göra sig förstådd; för att fullt ut delta i det svenska samhället måste man tala språket obehindrat.
Språket, när det behärskas flytande, är ofta den mest objektiva och pålitliga markören för kulturell tillhörighet, även om det inte alltid fungerar som en perfekt sådan. Det är djupt sammanvävt med kulturen – genom språket förmedlas och bevaras värderingar, traditioner och normer. Om värderingar och normer är kulturens kärna, är språket dess bärare.
Dessutom måste svenskt medborgarskap kopplas starkare till en kulturell och nationell identitet och endast beviljas till personer som är full assimilerade. Kulturell identitet formas organiskt över tid och grundläggs under barndomen och uppväxten – genom familj, vänner, skola, media, litteratur och institutioner. Dessa påverkar inte bara värderingar och normer utan också känslan av samhörighet med nationen och dess historia.
Därför är det osannolikt att de flesta som kommit till Sverige som vuxna kan internalisera den svenska kulturella identiteten. Men är det verkligen nödvändigt att personer som invandrat till Sverige i vuxen ålder får medborgarskap? De kan bo och arbeta i Sverige så länge de följer lagen – medborgarskap är inte en förutsättning för det.
När jag skrev om mina tankar på X kommenterade någon kritiskt att jag verkar mena att man måste vara svensk för att vara svensk medborgare – som om det vore en märklig tanke. Som om det skulle vara självklart att svenskt medborgarskap och rösträtten inte tillhör svenskarna, och att det inte är svenskarna som ska bestämma över Sverige.
Det väcker den centrala frågan: Vem är svensk? Gruppidentitet konstrueras och definieras av gruppen själv och grupptillhörighet bygger på en känsla av gemenskap. En person blir svensk när både svenskarna som folkgrupp ser personen som svensk och individen själv identifierar sig som det. Denna identitet formas i mötet mellan extern tillskrivning och intern självidentifiering. Ärligt talat, vem ser egentligen de som marscherar under Hamas- och Hezbollah-flaggor, skriker antisemitiska slagord på arabiska och förespråkar folkmord på judar som svenskar?
En nation utan en gemensam identitet kan aldrig vara stark. Utan lojalitet till nationen och en känsla av gemenskap med andra medborgare riskerar Sverige att utvecklas till ett splittrat samhälle – likt ett stamsamhälle där lojaliteten begränsas till små grupper.
Därför är det rimligt att svenskt medborgarskap kopplas starkare till en kulturell och nationell identitet, något som återspeglar och bekräftar svenska kulturens värderingar och språk. Det handlar inte om att exkludera, utan om att skydda och bevara kulturen och nationen.
Åter är det en väldigt skarp observation du gör, och det är intressant att få nya dimensioner på problemet. Det lustiga, men fullt förväntade, är att linjen med att fila ned tröskeln så lågt att vem som helst kan komma in i rummet gör att samhället börjar plocka upp identitetsmarkörer i brist på annat. Konsekvensen blir att det i princip blir omöjligt för någon med annan hudfärg än ljus att uppfattas som svensk av svenskar. Det är verkligen kollektivism och postmodernism i ett nötskal; det går inte att bara ogiltigförklara en skillnad, den består ändå. Den byter bara uttryck.
Signalvärdet är också en katastrof. En irakisk yngre bekant berättade om hur han efter många struliga pr insåg att han höll på att missa gymnasiebehörighet. Han slet, fixade betygen och klarade det. Sedan berättade han följande om första dagen på gymnasiet: ”När jag sedan kommer dit första dagen, då är alla där. De kriminella, de som sket i skolan och de som sög; alla var där. Då slutade jag bry mig om skolan.”
Jättebra text med flera för mig nya synpunkter. Jag bestämde mig direkt för att bli betalande prenumerant. Hade ju redan lyssnat på Ivar Arpis och Jörgen Huitfeldts intervjuer med dig.