Trump avslöjar Sveriges judeokristna själ

I mötet med Trump blir Sveriges judeokristna moralgrammatik tydligare än någonsin. Men geopolitiken belönar inte dygd – utan bättre kalkyl.

Sverige beskrivs ofta som postkristet. Som om kyrkan lämnats bakom och landet klivit in i ett kyligt, rationellt, upplyst rum där moralen är frikopplad från religion och politiken är praktisk. Men lyssna på hur Sverige talar om Donald Trump. Då hörs kyrkklockorna.

Det mest avslöjande med den svenska Trump-debatten är sällan sakfrågorna. Inte Nato, inte handel, inte ens folkrätten i sak. Det är känslan. Tonläget. Avskyn. Den nästan kroppsliga reaktionen. Trump kritiseras inte främst som president utan döms som syndare. Och där syns något Sverige helst inte vill kännas vid: landet är sekulariserat, men under ytan ligger en judeokristen moralgrammatik kvar.

Det är också därför svensk moral så ofta blir deontologisk.

Den första frågan blir inte “vad händer om detta görs?” utan “får detta göras?”. Handlingen bedöms i sig, avsikten i sig, tonen i sig. Renhet prioriteras, konsekvenskedjans pris hamnar i marginalen. Korrekthet värderas högre än effekt. Metoden får en dom och domen kallas plikt och ansvar. När Gud försvann ur vardagsrummet stannade moralen kvar. Synd blev “värdegrundsbrott”. Skam blev “anständighet”. Predikan blev ledartext. Och kvar blev instinkten: man gör bara inte så.

Det är därför Trump fungerar som ett lackmustest. I svensk blick framstår han som ett vandrande angrepp på dygdrepertoaren: högmod som skryter i realtid, girighet som gör relationer till transaktioner, vrede utan skam. Det behöver inte sägas “de sju dödssynderna” för att logiken ska kännas igen, men det är så den upplevs. När laster blir huvudfrågan blir analysen teologisk snarare än strategisk.

Det blev tydligt efter dramat i Ovala rummet i februari 2025, när Zelenskyj och Trump hamnade i öppen konflikt. Den dominerande svenska läsningen var att Zelenskyj gjorde det rätta, att han stod upp mot översittaren. När jag kritiserade honom tolkades det som att jag var emot Ukraina – men det var tvärtom. För mig var frågan enkel: förbättrade Zelenskyjs agerande Ukrainas läge, eller ökade det risken att Washington skulle dra i spakarna? Konsekvenserna var förutsägbara. När USA tillfälligt bromsade vapenleveranser och pausade underrättelser pressades Ukraina hårt och liv offrades i onödan – medan Sverige stannade vid att Trump “borde inte”.

Samma mönster syns nu i konflikten om Grönland. Sverige fastnar i retorik, respekt och folkrättslig estetik, medan konsekvensanalysen – hur olika utfall påverkar svensk säkerhet – hamnar i skymundan. Att Grönland under lång tid sett kinesiska investeringar som en väg mot självständighet, och att Kina både har intresse och kapacitet att köpa inflytande där, reduceras till fotnoter. Men ett starkare Kina som konsoliderar sitt framtida grepp över sällsynta jordartsmetaller är inte en moralisk symbolfråga utan en strategisk risk. Det hotar industrin i både USA och Europa, inte minst försvarsindustrin. Och när USA pressas blir Europa i sin tur mer sårbart för Ryssland. Ändå hörs resonemang som i praktiken landar i: hellre konflikt med USA än att “ge efter”.

Det går att sätta ord på detta utan att göra det krångligt: luthersk pliktetik i kantiansk förpackning. Handlingen bedöms som rätt eller fel oavsett utfallet, och konsekvenserna – till och med svenska egenintressen – blir sekundära.

Judeokristen etik kan fungera som kompass i vardagen – i hur man behandlar sina grannar, sina kollegor, sin familj. Men geopolitik fungerar inte som en predikan. Den straffar inte alltid laster och belönar inte alltid dygd. Den belönar den som räknar bättre än motståndaren. Och där blir en judeokristen moralreflex inte rättrådig – utan strategiskt dyr.