Segerplanen 2026

Opinionskurvorna pekar uppåt för de rödgröna trots regeringens reformer. Ska Tidöpartierna kunna bryta trenden, måste de både spela som ett samordnat lag och dra nytta av sina respektive styrkor.

Foto: Anders Löwdin/Sveriges riksdag

Valrörelsen närmar sig och det rödgröna blocket klättrar i opinionen, trots att regeringssidan levererar i fråga om trygghet, migration och energi. Förklaringen är inte mystisk: väljare reagerar på det som känns här och nu. Under sommaren har nästan alla sakfrågor tappat uppmärksamhet, men vården ligger stadigt i topp och tränger undan mycket annat. I Novus augustimätning anser 63 % att sjukvården är en av de viktigaste frågorna; lag och ordning samt skolan delar andraplatsen på 49 %. Därefter kommer invandring och integration (43 %) samt äldreomsorg (35 %), medan ekonomin och klimatet bildar nästa klunga på 34 %. Problemet är att Socialdemokraterna har högst förtroende i flera av dessa frågor (sjukvård, skola, äldreomsorg samt sysselsättning), näst högst i andra (invandring, integration och ekonomin) och tredje högst i ytterligare några (lag och ordning samt klimat). Kanske är det därför som nio av tio S‑väljare från valet 2022 uppger att de skulle rösta på partiet igen i dag – den högsta siffran bland alla partier.

För att Tidöpartierna ska vinna krävs både ett fungerande lagspel och att varje parti spelar på sina styrkor – inte att de skjuter vilt med utspel som låter tuffast för stunden. Populism kan ha sin plats, men den måste bottna i vad folk faktiskt behöver och bryr sig om. Hittills har Tidöpartierna misslyckats i båda avseenden. Flera kontroversiella och meningslösa utspel – könstillhörighetslagen, symbolförbudet mot AR‑15 samt kravet att frysa EU:s handelsavtal med Israel – var impopulära både inom Tidöpartierna och bland högerväljarna och lanserades dessutom innan de var färdigbehandlade och förankrade internt. Resultatet blev en kritikstorm och intern splittring. Det uppfattas som oordning och sänker förtroendet för Tidölaget som helhet.

Paniken hos både Liberalerna och Kristdemokraterna, som länge legat under riksdagsspärren, har lett till nervösa och ibland motsägelsefulla utspel. Liberalerna växlar mellan att försöka låta hårda med idéer som att kartlägga invandrares värderingar och att rikta syrliga pikar mot Sverigedemokraterna – som när partiledaren sa att hon älskar Sverige mer än Åkesson. KD drogs med i utspelet mot Israel men backade när reaktionen blev stark och svängde sedan hela vägen över till att föreslå att ambassaden flyttas till Jerusalem, vilket tvingade utrikesministern att markera att det inte är Sveriges officiella linje. Lagspel är det inte; snarare luktar det kaos.