Krasch eller bluff – den romantiska socialismen
Från New York till Sverige sprids en romantisk bild av socialismen. Men de politiska löftena om gratis lösningar är en illusion som alltid slutar med att vanligt folk får betala priset
Zohran Mamdanis seger i New York är en varningssignal om den populistiska socialismens återkomst. Han vann på löftet att göra livet billigare – som om politiker kunde styra makroekonomin med en fjärrkontroll och bara knäppa fram rätt priser. På Mamdanis agenda står hyresfrysning, massivt subventionerat byggande, avgiftsfria bussar och kommunala matbutiker. Notan för dessa löften är enorma årliga kostnader, tänkta att finansieras med högre skatter och statsobligationer. Men notan försvinner inte bara för att den flyttas. Företagsskatter vältras över på priser och löner. Lån blir framtida skatter. I slutändan är det alltid konsumenter, hyresgäster och löntagare som får betala.
Det här är ekot av gamla socialistiska idéer: tron att man kan bestämma vad bostäder och mat ska kosta, som om priserna gick att koppla loss från ekonomins grundlagar – från utbud och efterfråkan. Men priset är inte kosmetika. Det är ett destillat av knapphet, risk, tid och kostnad. När politiker låtsas att den informationen saknar betydelse, slutar systemet att lära sig. Valfrihet ersätts med ransonering. Och notan? Den landar, oundvikligen, hos dem med de minsta marginalerna: just de människor politiken påstod sig vilja hjälpa.
När priset politiseras och produktion i branscher med tunna marginaler blir offentlig, upprepar sig mönstret: brist, köer, svarta marknader, kvalitetstapp och till sist högre skatter. Venezuela är kraschen i snabbspolning; Sovjet och Östeuropa visade samma ekonomiska fysik i slow motion.
Men det intressanta är inte Mamdani i sig – han har sannolikt inte ens makt att genomföra allt han vill. Det viktiga är vad hans seger signalerar: en återvändande romantisering av den populistiska socialismen, och hur den återigen används som en motor för att vinna makt. Detta är inte isolerat till New York. Romantiken kring socialismen frodas i västvärlden, trots en historia av upprepade haverier. Berättelsen är alltid densamma. Politiken säljer löftet om trygghet via prisstyrning och offentlig produktion. Verkligheten levererar beroende och en nota som landar hos dem som inte kan köpa sig fria från problemen.
Sverige har visserligen inte svepts med i samma riktning – än. Men det vore naivt att tro att vi är immuna. Risken att denna socialistiska romantik biter sig fast även här är överhängande. Om den får fäste kan den inte bara bära Vänsterpartiet och Miljöpartiet in i maktens korridorer igen men också stärka deras inflytande. Och eftersom Socialdemokraterna är beroende av dem för att styra, riskerar deras agenda att få fritt spelrum. Då är tanken på ett ”miljögrönt Venezuela” ingen överdrift. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet driver redan åt samma håll, om än med olika gaspådrag: högre skatter, en välfärdsexpansion som om pengar växte på träd, och politisk inblandning i prissättning – till och med på mat.
Ironin är monumental. Populistisk socialism marknadsförs som de svagastes skydd, men hela mekaniken är riggad för att flytta risken och kostnaden just till dem. Dessa socialistiska experiment slutar alltid på samma sätt. Den utlovade mirakelkuren som skulle rädda ekonomin uteblir. Kvar blir bara förödelsen. Och de som drabbas hårdast är, som alltid, de svagaste.
Till slut återstår bara två vägar. Antingen genomförs experimentet, och de förutsägbara konsekvenserna följer: brist, köer, kvalitetstapp och en urholkad skattebas. Eller så var det aldrig meningen. Då har vanligt folks drömmar cyniskt exploaterats, och illusioner sålts i utbyte mot röster. Krasch eller bluff. Oavsett vilket landar notan hos exakt samma människor.