Genusteoretisk brottsbekämpning stoppar inga rovdjur

Att möta sadistiskt våld med diskussioner om normer är inte analys – det är magiskt tänkande som lämnar kvinnor och barn skyddslösa

Mordet i Rönninge blottlägger två haverier samtidigt – ett rättssystem som tappar nycklarna och ett offentligt samtal som tappar förståndet.

En ung kvinna slaktas av en man som redan försökt kidnappa ett barn – ett rovdjur med sadistiska begär. Ändå ekar det genusteoretiska prästerskapets tre standardmantran: ”mäns våld mot kvinnor”, ”normer”, ”män måste prata med män”.

Det där är inte problemanalys – det är magiskt tänkande. Som om en sexualsadist skulle rätta in sig i ledet för att någon nyper honom i örat vid middagsbordet. Som om han sitter och grubblar över destruktiva mansnormer innan han jagar sitt nästa byte.

Vi har sett denna intellektuella härdsmälta förut. I decennier vägrade vänstern att erkänna hedersvåldets särart. Allt skulle tvingas in i samma trånga tvångströja: ”mäns våld mot kvinnor”. Som om en pappa som tillsammans med släkten planerar att döda sin dotter i hederns namn styrs av samma mekanismer som en svensk man som slår sin partner i fyllan. Det var bekvämt för doktrinen, men fundamentalt fel i verkligheten.

Samma sak gäller våldsamma psykopater, pedofiler och serievåldtäktsmän. Om vi ska tala om något ”kollektivt ansvar” här, så ligger det inte i att sluta dra grova skämt, eller att lägga upp ännu en kampanjfilm om samtycke på instagram. Det kollektiva ansvaret ligger i lagstiftningen: hur vi bedömer risk och hur länge vi låser in människor som visat att de inte kan hantera frihet utan att andra dör eller skadas.

Människors beteende drivs av både kultur och biologi, men proportionerna varierar från fall till fall. En del saker är nästan helt normstyrda – hur du talar om kvinnor offentligt, vilket beteende som tolereras på jobbet, vilka skämt som får kosta dig karriären. Andra sitter djupt i hårdvaran: impulskontroll, aggressionsnivå, sexualitet, personlighetsstörningar. Psykopati eller pedofili uppstår inte – och försvinner definitivt inte – bara för att HR skickar någon på en obligatorisk jämställdhetsutbildning.

Att smeta ut etiketten ”mäns våld mot kvinnor” över hela skalan är intellektuellt kvacksalveri. Vi tvingas behandla väsensskilda fenomen som om de vore identiska. Här buntas en svartsjuk partner, ett hedersmord, ett fylleslagsmål och en styckmördare ihop i samma hög. Det är känslopolitik maskerad till analys. Och en felaktig diagnos garanterar en livsfarlig felbehandling.

Alla som skyller mordet i Rönninge på maskulinitet är en del av problemet. De flyttar fokus från det enda som spelar roll – att livsfarliga rovdjur aldrig borde släppas ut. Men vårt rättssystem släpper blodtörstiga pedofiler och våldtäktsmän lösa bland kvinnor och barn. Det är vansinne förklätt till rättssäkerhet.