En civilisatorisk svensexa

Det började med Rocky-musiken under en bro och slutade i en iransk gatufest utanför Operan. Däremellan förvandlades centrala Stockholm till en scen för Mellanösterns konflikter.

Det var Chang Fricks svensexa, och den började under en bro.
Rocky-musiken dånade ur en högtalare medan Paolo Roberto boxades med brudgummen inför förbipasserande joggare och cyklister som såg ut att ångra att de hade lämnat hemmet. Ett slag träffade honom i revbenen. Chang gick ner.
”Jag kan inte andas”, sa han.
Det var – får man säga – en lovande början.

Några minuter senare var vi tillbaka på restaurangen. Pasta, vin, charkuterier. Chang höll handen mot sidan men skrattade ändå. Därefter tog svensexan nästa naturliga steg: Chang skulle till Operan för att se balett och recensera föreställningen.

På vägen dit halkade jag och Aron Flam efter de andra. Vi gick genom stan och pratade om USA, Iran, Israel och hur den islamiska regimen i Teheran bäst skulle fällas.

En man som såg ut att vara kemiskt frånkopplad från verkligheten gick rakt in i en vägg, ryckte till som om han blivit attackerad av byggnaden och började ropa på hjälp. Aron gick fram och frågade vad han behövde hjälp med. Mannen verkade inte ha något svar som gick att använda. Vi gick vidare.

Vi hörde demonstrationen innan vi såg den. Först ropen. Sedan trummandet. Därefter de bekanta ordens rytm: ”From the river to the sea. Palestine will be free.”

När vi kom närmare stod allt där i full blom. Palestinska flaggor. Den islamiska republikens iranska flaggor. Banderoller och affischer som lyckades kombinera revolutionär kitsch med svensk gatufestivalestetik. På en skylt uppmanades folk att stötta det vattenmelonprydda motståndet, illustrerat med en kvinna med Kalashnikov. Budskapet var inte subtilt, men åtminstone jämställt.

Stämningen hade den där märkliga blandningen som blivit allt vanligare i Sverige: halva scenen såg ut som ett seminarium på Södertörn som gått överstyr, andra halvan som en sidogata i Bagdad. Vid kanten stod en transperson med en regnbågsflagga och en israelisk flagga och betraktade spektaklet på avstånd. En svensk Palestinaaktivist gick fram och började skälla: Visa respekt för barnen i Gaza! Några meter därifrån stod motdemonstrationen – en ensam kvinna invirad i den gamla iranska lejon- och solflaggan. Det var som om någon försökte sammanfatta hela Mellanöstern på ett enda svenskt torg, med ett lätt febrigt urval statister.

Några av de arabiska männen i demonstrationen fick syn på mig och Aron och började filma oss. En av dem ropade ibn el mitnaka efter mig – ungefär horunge, fast grövre. Sedan igen. Och igen. Det är den sortens ord som garanterat provocerar fram en reaktion hos varje arabisk man som fortfarande lever i den gamla hederskoden.

Jag log bara.
Inte för att det var särskilt roligt, utan för att det var så genomskinligt. Jag visste exakt vilken knapp han trodde att han tryckte på. Jag vet också exakt vilken sorts värld den knappen tillhör.

Demonstrationen såg ut att bestå av ungefär lika delar etniska svenskar och araber. Men även om kulturerna och vokabulären skilde sig åt var detta i grunden inte två olika rörelser, utan samma kamp i två språkdräkter. Hos de svenska aktivisterna kom den klädd i antikolonial teori, rättviseretorik och seminariespråk. Hos de arabiska männen tog den formen av heder, helighet och fiendskap. Kärnan var densamma: USA och Israel som ondskans centrum, den egna sidan som moraliskt upphöjd och deltagandet som en form av moralisk rening. De behövde inte dela hela verklighetsbilden. Det räckte att de delade samma fiende och samma känsla av att delta i en helig kamp.

När vi kom tillbaka till Operan såg Chang ut som en man som uppskattat ungefär halva föreställningen och genomlidit resten. Gustav Adolfs torg låg stilla och nästan tomt. Kvällen hade den där bedrägliga stockholmska stillheten som får folk att tro att de bor i en senmodern demokrati och inte i en nordisk uppsamlingsplats för importerade civilisationskonflikter.

Sedan hördes musiken.
Först trodde vi att vattenmelonfolket hade följt efter oss även hit. Men när demonstrationståget kom närmare såg vi att det var något helt annat. Det var den gamla iranska lejon- och solflaggan som kom emot oss, tillsammans med amerikanska och israeliska flaggor. Musik. Dans. Jubel. Ur högtalarna pumpade Trump-remixen ”Ayatollah Khamenei is dead”. Allt hade något nästan karnevaliskt över sig.
Det var här Chang Frick verkligen vaknade till.
Han rusade in för att hjälpa till att hålla den enorma iranska lejon- och solflaggan och såg genast ut som om han hade hittat hem. Snart stod han där mitt i folkmassan och log brett medan ropen ekade: ”Javid Shah! Javid Shah!”

Mustafa Panshiri stod bredvid mig med den där tomma, lätt förbryllade blicken som uppstår när man redan accepterat dagens premiss och därför inte längre tänker bli överraskad av någonting alls.

På några timmar hade hela Mellanösterns konfliktlandskap rullat förbi på samma gator, sammanpressat mellan Strandvägen och Operan.
Jag lämnade Egypten för femton år sedan, men ibland får jag känslan av att det nu finns mer av Mellanöstern i Sverige än i det Egypten jag lämnade. Allt detta är så osannolikt att jag ibland väntar på att vakna i min gamla säng i Kairo. Som om de senaste femton åren bara varit en lång bisarr feberdröm. Men tills dess måste jag utgå från att detta är verkligheten.
Den världen jag trodde att jag lämnat bakom mig hade redan hunnit hit.