Drömmen om det shiitiska kalifatet
Om Iran förverkligar sina ambitioner blir det en mardröm för regionen och ett stort problem för världen. Hotet från Iran ska inte underskattas – att möta det med passivitet vore ett historiskt misstag
"Israel måste respektera Irans suveränitet." Dessa ord från Mohammed bin Salman (MBS) vid ett krismöte för arabiska och muslimska ledare i Riyadh signalerade en häpnadsväckande förändring i Saudiarabiens inställning till Iran. Uttalandet kom efter mer än ett år av allt varmare relationer mellan Saudiarabien och Iran efter ett kina-medlat avtal förra året. Sedan dess har saudiska och iranska militära tjänstemän fört samtal för att fördjupa försvarssamarbetet och till och med deltagit i gemensamma marinövningar.
Denna dramatiska omställning är ett skarpt avsteg från normaliseringsförsöken mellan Saudiarabien och Israel under Donald Trump, en förändring som belyser farorna med amerikansk svaghet i regionen. Saudiarabiens närmande till Iran är mindre en återspegling av minskade hot från Teheran och mer en reaktion på USA:s passivitet under Biden-administrationen, vilket har gjort att Riyadh letar efter alternativa strategier för att säkra sina intressen. Det är ett tecken på desperation, som liknar ett mobbat barn som lugnar sin plågare för att undvika skada, och ett bevis på ett tragiskt misslyckande av den senaste tidens amerikanska utrikespolitik i Mellanöstern.
Vid samma toppmöte anklagade MBS Israel för att ha begått folkmord mot palestinier i Gaza. På ytan tycks sådan retorik krossa förhoppningarna om normalisering mellan Saudiarabien och Israel. Dessa offentliga uttalanden är dock främst avsedda för inhemsk konsumtion. I de flesta arabländer, inklusive Saudiarabien, är regimer mer västvänliga och mindre antagonistiska mot Israel än sina medborgare. Arabiska ledare måste hantera en svår balansgång mellan att tillfredsställa sina pro-palestinska befolkningar och att föra en pragmatisk utrikespolitik. Denna skillnad mellan offentlig retorik och faktisk politik underlättas av statskontrollerade medier som gör det möjligt för regimerna att styra narrativet.
Saudiarabiens nuvarande inställning till regionala konflikter, inklusive kriget i Gaza, speglar en bredare rädsla för instabilitet. Som BBC:s säkerhetskorrespondent Frank Gardner uttryckte det: "De väntar på Donald Trump – och jag vet att detta kan låta kontraintuitivt för en europeisk publik- för att stabilisera regionen. De ser honom som en stark ledare med goda relationer till både Saudiarabien och Israel, och de förväntar sig att han ska avsluta konflikten och återställa stabiliteten”.
Ledarna i regionen ser Donald Trumps ‘Fred genom styrka’-doktrin som en återspegling av sina egna kulturella och strategiska preferenser. Trumps bestämda stil och stridbara retorik stod i skarp kontrast till vad de uppfattar som svaghet, obeslutsamhet och riskaversion under Biden, vilket gör USA:s allierade nervösa och dess fiender djärvare och mer benägna att ta risker. Trumps hökaktiga hållning mot Iran skulle kunna ge Saudiarabien en känsla av säkerhet och trygghet, dra det tillbaka till USA:s famn och föra det närmare Israel. För dem representerar ett Trump-lett USA den styrka, de resurser och det ledarskap som krävs för att hantera de hot som regionen står inför. Regimerna i regionen väntar på USA, nästan som stammar som väntar på sin hövding.
Iran förblir det största hotet mot Saudiarabien, Israel och hela Mellanöstern – och till viss del även mot västvärlden. Regimen betraktar USA som “den stora Satan” och Israel som en styggelse som måste utplånas. Dess revolutionära ideologi, som är antivästlig och antimonarkisk, syftar till att omvandla regionen till ett nätverk av teokratiska stater lojala mot Teheran och att rensa den från allt västerländskt inflytande och alla monarkier.
För att uppnå denna vision använder Iran en dubbel strategi. För det första har Iran byggt upp ett kraftfullt nätverk av ombud i stora delar av regionen, ofta kallade den shiitiska halvmånen, som sträcker sig från Libanon till Irak, Jemen, Syrien (tills nyligen) och Bahrain men som inte är under Irans kontroll än. Dessa ombud, som består av både shiamuslimska militanta och politiska grupper, används för att destabilisera sunnitiska regimer och monarkier, rikta sig mot amerikanska intressen och hota Israel.
För det andra strävar Iran efter kärnvapenkapacitet som ett sätt att stärka sin dominans. Ett Iran med kärnvapen skulle dramatiskt förändra maktbalansen och göra det möjligt för Teheran att pressa Saudiarabien, Israel och till och med USA till eftergifter. Medan dess ombud fungerar som dess omedelbara verktyg, utgör kärnvapen dess ultimata försäkringspolicy. Experter har tidigare varnat för att Iran kan vara nära att uppnå vapenklassat anrikat uran, och det är möjligt att de redan har nått den nivån, vilket skulle innebära att de nu befinner sig farligt nära kärnvapenkapacitet. Irans ombud växande styrka har redan destabiliserat regionen. Hizbollah, deras största tillgång, är både politiskt och militärt integrerade i Libanon och till viss del i Syrien (tills nyligen), även om Israels militäroperationer har lyckats försvaga dem. I Jemen har huthirebellerna utvecklats till en formidabel styrka, med cirka 350 000 krigare som hotar handelsvägar i Röda havet samt västerländska och israeliska intressen med sina missiler. Ett liknande scenario kan uppstå i Irak, där pro-iranska miliser dominerar det oljerika södern. Om Iran skulle mobilisera dessa miliser fullt ut kan de ta kontroll över 70 procent av Iraks oljefält, vilket skulle ödelägga den irakiska ekonomin där oljan utgör mer än 90 procent av statliga intäkter och 42 procent av BNP.
Konsekvenserna av Irans dominans skulle sträcka sig bortom Mellanöstern. Försvagade stater och sekteristiskt våld skulle skapa en grogrund för terroristgrupper som riktar sig mot väst. Irans uttryckliga anti-västliga ideologi, tillsammans med deras historia av att orkestrera mordplaner och terrorattacker i väst, tyder på ett växande hot mot global säkerhet. Dessutom skulle den destabiliseringen utlösa en massiv flyktingkris, där många skulle fly till Europa, vilket skulle förvärra säkerhets- och humanitära utmaningar.
Ett Iran med kärnvapen skulle också utlösa en regional kärnvapenkapprustning. Saudiarabien har redan deklarerat sin avsikt att utveckla egna kärnvapen om Iran lyckas. Detta skulle öka risken för en kärnvapenkatastrof i en region som redan präglas av hög instabilitet. Dessutom skulle Saudiarabien med kärnvapen innebära egna risker, med tanke på möjligheten att en mer radikal eller jihadistisk regim kan uppstå i framtiden. Ett kärnvapenrustat Iran skulle också stärka sina möjligheter att bilda allianser med stormakter som Ryssland och Kina, vilket skulle skapa ett formidabelt anti-västligt block med tillgång till omfattande resurser och globalt inflytande.
Teherans ambitioner, om de förverkligas, skulle omforma Mellanösterns geopolitiska landskap och kasta regionen in i ett ännu djupare kaos. Det internationella samfundet, och särskilt USA, måste agera beslutsamt för att motverka detta hot genom att bygga starka allianser och visa den styrka som krävs för att stabilisera regionen. Allt annat riskerar att leda till en katastrofal omdaning som inte bara hotar Mellanöstern utan också den globala ordningen.
Den islamiska regimen i Iran är en tickande bomb, en som måste desarmeras så snart som möjligt – men det måste göras med största försiktighet, eftersom det minsta felsteg riskerar att leda till en explosion. Det är ett geopolitiskt schackspel i Mellanöstern, och i en kommande artikel kommer jag att utveckla hur drag på brädet kan avgöra spelet.
Omar,
Det blir intressant att följa dina texter här! Du borde allraminst vara sakkunnig på nån myndighet med den kunskap du besitter om Mellanöstern, is*am, heders/skam-kultur osv.
Och ja, Iran är ett mörker...
Gubbjävlar😡
Om jag så blir 200 år kommer jag aldrig att förstå varför inte folk kan låta varandra vara ifred. Låta folk leva sina liv i lugn och ro utan att vara rädda för att få bomber i huvudet.
Så ofattbart idiotiskt.