Det statistiska säkerhetshotet

Att vissa miljöer producerar fler jihadister beror på volym, segregation och islamistiska nätverk. När väst kallar riskkalkyl rasism blir politiken blind – och säkerhetsrisken stiger.

En demonstration i Sydney - Augusti 2025

“Jag har inte hittat någonstans något som visar att fler muslimer skulle betyda fler jihadister. Varför hävdar du det?”

Så inledde en känd salafist vårt första samtal. Vi hade setts för att sondera om han ville ta ett offentligt samtal om islam i Sverige. Vi satt vid soffbordet, en plastlåda med sushi mellan oss. Sushibiten stannade halvvägs till munnen. För mig var svaret så självklart att det knappt var värt att formulera – ändå satt jag där och försökte förklara det uppenbara.

Problemet ligger ofta i att man inte klarar att skilja gruppnivå från individnivå – i teorin kan alla skillnaden, men känslomässigt brinner säkringen när det gäller vissa frågor. Säger du att män är längre än kvinnor, är det få som skulle få för sig att invända med att deras moster råkar vara längre än en av sina farbröder. Men så fort ämnet är religion eller kultur blir varje anekdot plötsligt ett motbevis mot statistiken.

I vilken population som helst finns en fördelning: egenskaper, beteenden och föreställningar uppträder med en viss frekvens – och den frekvensen varierar mellan olika grupper och miljöer. Samma sak gäller muslimer: en viss andel kommer vara sekulära, en viss andel konservativa, en viss andel islamister – och ja, en viss andel jihadister. Det är inte ett moraliskt omdöme. Det är sannolikhetslära. Att konstatera det säger ingenting om den enskilde muslimen du har framför dig. Men det säger mycket om vad som är sannolikt att hända när du skalar upp just den gruppen i ett samhälle.

Här någonstans går det snett i den västerländska hjärnan. Generalisering behandlas som liktydigt med diskriminering, och den som försöker tala om kulturer och religioner på en generell nivå får höra att han ”generaliserar” – som om det gick att prata om kulturer på individnivå.

Att det finns feminister i Mellanöstern hindrar inte att man kan säga att Mellanöstern har en sämre kvinnosyn än Sverige. Att de flesta muslimer inte är jihadister innebär inte att andelen jihadister är lika stor bland buddhister. Existens är inte samma sak som prevalens.

Att det finns människor som inte begriper statistik är i sig ett mindre problem. Problemet börjar när samma tankefel flyttar in i regeringskanslier, myndigheter och redaktioner. När människor i maktpositioner vägrar skilja på den enskilde och statistiken blir det omöjligt att föra en rationell diskussion om risk. Och då är resten bara en tidsfråga.

Förra söndagen, på första dagen av Hanukkah, samlades runt tusen människor vid Bondi Beach i Sydney för att fira. Strax före solnedgången öppnade två män eld från en gångbro. Femton civila dödades, bland dem ett tioårigt barn och en överlevare från Förintelsen.

Gärningsmännen var far och son, Sajid och Naveed Akram. I deras bil hittades två hemmagjorda IS-flaggor. Landets premiärminister beskrev attacken som inspirerad av Islamic State-ideologi.

Samtidigt var mannen som tacklade och avväpnade en av skyttarna, Ahmed al-Ahmed, också muslim.

Ahmed är hjälte. Akramfamiljen är terrorister. Det ena upphäver inte det andra. Individen frikänner inte gruppen, och gruppen dömer inte individen.

Under IS storhetstid stack Australien ut i väst. Landet hade en ovanligt hög mobilisering till jihadistiska rörelser trots geografiskt avstånd och en relativt liten muslimsk minoritet. En betydande del kom från några få förorter i Sydney, där islamistiska nätverk lyckades bygga upp just det som statistiken kräver: volym och koncentration. Liknande mönster har dokumenterats i flera europeiska länder. Fler i rekryteringsmiljön, högre radikaliseringsgrad – fler faktiska jihadister. Det är inte ”islamofobi”. Det är matematik.

Men volymen är bara baslinjen. Ovanpå den sitter multiplikatorerna – det som politiken faktiskt styr.

Ökar vi volymen bortom kapaciteten att integrera får vi parallellsamhällen: enklaver där radikalisering kan ske ostört. Sverige vet detta. Frankrike vet detta. Belgien vet detta.

Om vi låter islamistiska nätverk verka fritt – finansierar deras moskéer och föreningar med skattepengar och låter dem driva skolor – har vi byggt upp en infrastruktur åt extremismen. Storbritannien har brottats med det i decennier. Sverige har först nu börjat vakna. Vi har inte bara tolererat risken, vi har subventionerat hotet.

Vissa stater slår tidigt och hårt mot islamistisk extremism. Andra tittar bort tills likvagnarna börjar rulla. Tunisien lät radikala salafister ta över moskéer och exporterade sedan fler IS-krigare per capita än nästan något annat land. Belgien var länge ett halvt öppet rekryteringsfält. Skillnaden i utfall är inte slump – det är policy.

Naveed Akram var redan 2019 föremål för en utredning om nära kopplingar till en terrorcell och kända jihadister i Australien, men bedömdes inte utgöra ett omedelbart hot och lämnades kvar i samma kretsar. I de kretsarna rör sig några av landets mest profilerade islamistiska extremister – personer som agiterar öppet mot judar och dyker upp på demonstrationer i Sydney med IS-flaggor i handen.

Och vad är Australiens svar på allt detta? Efter attacken har regeringen signalerat att man ska se över och skärpa landets redan mycket strikta vapenlagar – som om problemet vore gevären, inte de som håller i dem.

Den bistra sanningen är att väst har en inofficiell tröskel för hur mycket säkerhetsrisk vi accepterar. Den är för hög. Vi försvarar den genom att göra matematik till moralfråga. Det är bekvämt – tills någon förvandlar en judisk högtid på en strand till en skjutbana.

Att räkna är inte rasism. Att se mönster är inte hat. Att fråga sig hur demografi, segregation och islamistiska miljöer påverkar risk är inte diskriminering – det är ett minimikrav på en seriös stat. Det är hög tid att sänka den tröskel vi har satt för hur mycket säkerhetsrisk vi accepterar.

Mannen som avväpnade terroristen på Bondi Beach var muslim. Männen som sköt ihjäl femton judar var också muslimer. Båda fakta är sanna. I dagens Europa stannar vi gärna vid det första – och spelar förvånade när det andra återkommer med automateld.