Det förbjudna vemodet

Ett kort X‑inlägg om kulturkanon höjde temperaturen och synliggjorde ett ofta outtalat vemod. Reaktionerna visar hur laddad frågan om ursprung och tillhörighet fortfarande är.

Foto: Getty Images/iStockphoto

Diskussionen om den nya kulturkanonen har för det mesta gått på lågvarv – ett stillsamt utbyte av välbekanta argument. Men när Jessica Stegrud twittrar:

»Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt.«

Då stiger temperaturen omedelbart. Vissa har tolkat Stegruds inlägg som ett personangrepp på Lawen Redar och Parisa Liljestrand på grund av deras bakgrund, men det är också möjligt att läsa det som ett pekande på symboliken – att demografin har förändrats så pass mycket att det inte ens är etniska svenskar som leder samtalet om svensk kulturkanon. Oavsett vad Stegrud avsåg öppnade tweeten en dörr till en debatt om svenskhet och till en ventil för en känsla som finns hos delar av befolkningen, även om den inte delas av majoriteten.

Som så ofta i svensk debatt hamnar allt i en falsk dikotomi: antingen är man vitmaktfanatiker, eller etnonationalist som vill utvisa alla icke‑etniska svenskar, eller så är man färgblind ultraliberal där alla blir svenskar så fort de kan prata svenska på lågstadienivå. Sanningen är att det finns en mängd nyanser mellan dessa två extremer.