Den terrorkramande antiimperialismen
Vänstern och islamismen har aldrig delat samhällsvision, bara fiender – från kolonialmakterna till USA och Israel. Till slut hamnade fiendegemenskapen på Vänsterpartiets vallistor.
Vänsterpartiets vallistor visade sig rymma en större ideologisk mångfald än partiprogrammet.
Där fanns hyllningar av Yahya Sinwar och Hassan Nasrallah, föreställningar om att judar styr medier och stat och uppfattningen att Putin förtjänar mer respekt än ”bögarna”. Mångfalden varade tills Expressen började ringa.
Men den verkligt intressanta frågan är inte bara hur kandidaterna tog sig in. Det är varför de såg Vänsterpartiet som sitt politiska hem.
Svaret finns inte i Sverige. Det finns i Mellanösterns 1900-tal.
Panislamiska ideologer hade redan förklarat den muslimska världens försvagning genom västerländsk dominans och muslimernas avsteg från islam. Efter den ryska revolutionen kom kommunismen in med ett annat språk: klass, kapitalism och imperialism. Under mellankrigstiden slog kommunistiska rörelser rot samtidigt som islamismen började organisera sig som modern massrörelse.
De var inte ideologiska släktingar. De konkurrerade om samma människor, samma institutioner och till sist makten.
Båda ville forma människan. Ta staten. Skriva framtiden.
Men den ena gjorde klassen till historiens motor och religionen till ett hinder. Den andra gjorde Gud till suverän och den sekulära revolutionen till förfall. Konflikten låg i ritningen.
Deras politiska horisont slutade inte vid nationalstatens gräns. För nationalisten var den egna flaggan över den egna staten slutmålet. Kommunisten tillhörde en klass som korsade gränserna, islamisten en umma som föregick dem. De organiserade sig nationellt men betraktade sin kamp globalt.
Det fanns ingen gemensam dröm. Bara en gemensam fiende.
När kolonialmakten drog sig tillbaka försvann inte västerländsk imperialism ur berättelsen. Tyngdpunkten flyttades från London och Paris till Washington.
Samtidigt ritades vänsterns karta om i Väst. På 1960-talet flyttades blicken från Europas fabriker till det som vänstern såg som tredje världens befrielsebeväringar. Feminism, antirasism och senare postkolonial teori förde in kolonialism, ras, kultur och identitet.
Efter 1967 hamnade Israel i centrum: för delar av vänstern som en kolonial utpost i en amerikansk maktordning och för islamister som en ockupant av muslimsk mark och ett hot mot al-Aqsa. Palestina förstärkte den gamla fiendegemenskapen: Israel blev dess mest varaktiga samlingspunkt, men gav dem fortfarande ingen gemensam framtid.
Frågan försköts från vad en rörelse ville bygga till vem den gjorde motstånd mot. Om svaret var USA, Väst eller Israel kunde en reaktionär rörelse börja läsas som befrielse. Foucaults fascination för den iranska revolutionens ”politiska spiritualitet” skapade inte reflexen. Han gjorde den synlig.
Islamisten framträdde först som en förtryckt frihetskämpe. Och bara därefter – ibland inte alls – som patriark, teokrat och antisemit.
En rörelse kunde då vara reaktionär i sin samhällsvision men progressiv i sin roll som motstånd. Det första behövde inte förnekas. Bara göras sekundärt.
När migrationen förde både människor och konflikter från Mellanöstern till Europa blev den gamla fiendegemenskapen en del av inrikespolitiken. I vänsterns blick var islamisten nu inte bara en motståndare till imperialismen, utan också en del av en utsatt minoritet.
Det är så den gamla motsägelsen till slut hamnar på Vänsterpartiets vallistor.
Många muslimer söker sig inte till vänstern därför att de har blivit socialister. För många finns enklare skäl: vänstern försvarar bidragen, pratar om diskriminering och gör muslimer till en utsatt grupp som ska skyddas. Den talar dessutom om motstånd mot amerikansk imperialism och sionism – samma heliga kamp, bara i en annan förpackning.
När terrorsympatiserande invandrare söker sig till vänstern får partiet röster, nätverk och kandidater. I gengäld erbjuder partiet dem legitimitet och skydd mot kritik. Det är en mångkulturell transaktion. Motsägelserna bokförs för senare.
Antisemitism blir ilska över den israeliska ockupationen. Homofobi blir kulturell komplexitet. Terrorsympatier blir motstånd mot imperialismen.
Tills en journalist ringer.
Sverige är inte Iran. Här slutar motsättningen i skandaler och uteslutningar, inte i fängelser och avrättningar. Men mekanismen känns igen. Så länge fienden står kvar behöver ingen visa planen för dagen efter.
Vänstern och islamismen har aldrig delat samma ritning. Bara listan över dem som står i vägen.