Den statliga grönhysterin

Northvolts krasch är inte ett isolerat misslyckande – det är facit på en havererad modell. När staten leker riskkapitalist med skattepengar förvandlas industriell utveckling till ett högriskspel.

Det skulle bli Europas stolthet. Den nya industrin. Jobben, exporten, framtiden. Ministern log in i kameran, Powerpointbilderna snurrade, ”satsningar” och ”omställning” staplades på varandra tills orden tappade mening. Northvolt var inte bara ett bolag, det var en berättelse. Och sedan kom den där torra, juridiska verkligheten som inte bryr sig om drömmar: konkursansökan.

Det är där diskussionen borde börja. Inte i ännu ett ideologiskt gräl om huruvida klimatet är viktigt eller inte, utan i en mycket enklare fråga: vem tar smällen när projekten inte håller? På några få år har Sverige byggt upp en modell som staten kallar omställningspolitik, men där funktionen i praktiken ofta är en annan: skattebetalaren används som krockkudde i en portfölj av högriskprojekt som säljs som nödvändig framtid.

Mekanismen som har lagts upp är skevt konstruerad. Den minimerar risken för bolagen men maximerar den för staten. Miljarder i bidrag pumpas ut till ”innovativa” investeringar, ovanpå offentliga lån via statliga och mellanstatliga banker. Och över allt detta: statliga kreditgarantier, där Riksgälden tar en stor del av förlusten vid konkurs.

I praktiken blir det här ett verktyg för att köra över marknadens nej. Marknaden har en brutal men nyttig funktion: när risk och avkastning inte går ihop dras pengarna tillbaka.

Men när staten står för stöden, lånen och garantierna skiftar incitamenten från ekonomiskt ansvarstagande till äventyrsinstinkt. Det blir rationellt för bolagen att ta större risker, eftersom förlusterna i praktiken landar hos skattebetalaren om projektet havererar. Risken socialiseras, vinsten privatiseras.

Riksrevisionen har redan satt en myndighetsstämpel på samma mönster. I sin granskning av Industriklivet pekar Riksrevisionen på brister i hur programmet utformats: utsläppsuppgifterna är ofta inte jämförbara, uppföljningen visar inte vad man faktiskt får ut av pengarna, och staten finansierar betydande satsningar trots att grundläggande förutsättningar saknas för att projekten ska kunna genomföras.

Northvolt är facit. Myndigheter och politiker stod i kö för att koppla sitt varumärke till projektet. Ändå föll det. Budskapet är enkelt: även med klimatflagga och statliga instrument i ryggen är verkligheten inte förhandlingsbar. När kalkylen inte går ihop tar den ekonomiska realiteten över. Konkursen gav staten en direkt nota på runt en miljard i lönegaranti, ovanpå hundratals miljoner i stöd, och de offentligt ägda lånen gör att den samlade offentliga risken ligger i mångmiljardklassen – även utan AP-fondernas 5,8 miljarder i bränd ägarinsats.

Stegra är nästa stresstest. Först miljardstöd från Industriklivet, sedan ytterligare hundratals miljoner beviljade i november. Parallellt en statlig kreditgaranti för lån på 1,2 miljarder euro där staten täcker 80 procent av risken. Samtidigt signalerar bolaget själva behov av nästan en miljard euro till, medan Financial Times rapporterar att hålet nu är upp till 1,5 miljarder euro, att Stegra bränner runt 280 miljoner euro i månaden med knappt två månaders likviditet kvar – och att risken för insolvens redan har diskuterats i styrelsen på juristers inrådan.

SSAB:s omställning i Luleå blottar ännu ett fel i systemet. En etablerad aktör ska ställa om med en investeringsnota runt 50 miljarder. Staten garanterar 80 procent av en lånefacilitet på 15 miljarder samt beviljar hundratals miljoner i stöd, industrin investerar – och så visar det sig att den mest grundläggande förutsättningen, eltillgången, inte finns på plats i tid. Driftsättningen flyttas fram ett år. Vi tankar racerbilen innan banan ens är byggd.

Om dessa investeringar hade hanterats av marknaden skulle investerarna ställa två frågor: var är vår stop-loss, och var är vår uppsida? I dagens modell är stop-loss oklar, särskilt när projekt blivit symbolfrågor, och uppsidan hamnar nästan uteslutande hos de privata ägarna. Skattebetalaren får nedsidan – i pengar, i låst elkapacitet och i politisk uppmärksamhet som kunde ha använts där avkastningen är säkrare.

Den bästa avkastningen för skattepengar ligger inte i att staten agerar riskkapitalist och går in tidigt i högriskprojekt, utan i att göra Sverige till den mest förutsägbara, lågfriktionsmiljön för elintensiv verksamhet: en stabil elproduktion, ett elsystem som fungerar, tillståndsprocesser som mäts i månader istället för decennier. Om den gröna industrin verkligen är framtiden borde den tåla det testet. Ett projekt som bara är lönsamt så länge bidrag och politisk välvilja ligger i rätt kombination är ingen framtid.

Ändå är det precis så systemet är riggat. Staten beter sig som en spelmissbrukare med skattebetalarnas kreditkort och bränner miljarder i ett klimat- och miljöcasino. Det här är inte industriell omställning – det är statlig grön hysteri.