Den sneakersbärande inkvisitionen

Vi trodde att tankens frihet vilade tryggt i lagar och institutioner. Men i dag kvävs den av värdegrundens väktare. Utan fri tanke dör inte bara samtalet – utan till slut samhället självt.

Vi levde i föreställningen att det var över. Att upplysningens seger var vunnen, och att kampen för det fria ordet tillhörde historien. Vi trodde vi hade besegrat auktoritären. Att Galileo vunnit. Att den fria tanken hade sitt skydd i lagar, konstitutioner och akademisk frihet. I stället vinner värdegrundsdoktrinen. I dag räcker det med ett HR-möte, ett mediedrev eller en moraliserande mobb för att få hela livet utraderat. Du riskerar jobbet, ryktet och din sociala ställning. Den nya inkvisitionen bär sneakers, citerar värdegrunden, och stämplar dig som ett hot mot samhället.

Men det är inte första gången en civilisation börjar strypa tänkandet i moralens namn. Vi har sett det förut – och vi vet vart det leder. På 1400-talet exploderade renässansens idéer över Europa, tack vare Gutenbergs tryckpress. Samtidigt förbjöds tryckpressen i det Osmanska riket i över 250 år – av rädsla för felaktiga koraner och av skräck för statusförlust bland de religiösa eliterna. Det var kanske det mest ödesdigra självförvållade såret i den muslimska världens intellektuella historia.

Men Europas främsta fördel var inte bara teknisk – den var politisk och geografisk. Europa var decentraliserat: ett lapptäcke av kungadömen, hertigdömen och stadsstater. Om du blev bannlyst i ett land kunde du fly till ett annat. Galilei dömdes i Italien, Descartes flydde till Nederländerna. Exilen fungerade som en intellektuell ventil. Konkurrensen mellan maktcentra skapade fristäder för tankar som inte passade in.

Historien visar att idéer ofta föds i kaos men blomstrar först när en struktur kan skydda och skala upp dem. Det är innovation-integrations-cykeln: när makten är decentraliserad kan nya idéer födas och utmana det rådande. Sedan, om de överlever, kan en stark struktur bära dem vidare till lag, institution eller samhällsnorm. Men när centralmakten får smak för kontroll blir idén ortodoxi. Och då måste pendeln svänga tillbaka. Det krävs att maktens grepp släpper, att strukturen spricker, för att tanken ska kunna börja om.

Vi har sett det förut. Under den muslimska guldålder konkurrerade dynastier som Abbasiderna och Buyiderna om intellektuell prestige. Filosofi, vetenskap och medicin blomstrade. Men 1095 slog al-Ghazali till med "Teologernas Inkoherens" och deklarerade den rationella filosofin oförenlig med tron. Ibn Rushd försökte svara, men marginaliserades. Filosofin dog i Bagdad och levde vidare i Paris.

I Europa gav den florentinska stadsrepublikens konkurrens renässansen näring. Upplysningens salonger, klubbar och tryckerier blev grogrund för idéer som sedermera kodifierades i Napoleons lagbok. Och den vetenskapliga revolutionen började med fria tänkare i England och Tyskland, innan de såg sina tankar institutionaliseras i akademier och nationalstater.

Under en tid verkade det som att den liberala demokratin hade hittat balansen som historien gång på gång misslyckats med. Genom att kombinera stabila institutioner med skyddet av yttrandefrihet och idépluralism lyckades den både främja innovation och bevara ordning. Akademisk frihet, rättsstat, oberoende medier – det fanns strukturer som både kunde bära och utmana. Men sedan början av 2000-talet har denna balans börjat förskjutas. Systemen står kvar, men skyddet för det fria tänkandet har börjat vittra.

Vi lever inte i 1900-talets diktaturer. Det finns inga bokbål. Men det finns ett finmaskigt system av sociala, mediala och institutionella mekanismer som tillsammans kväver det fria tänkandet. Det sker inte genom våld, utan genom omtolkning och moralisk dogmatism. Inte från en diktator, utan från en allians mellan aktivister, journalister, myndighetstjänstemän och HR-avdelningar. Och just därför är det så svårt att göra motstånd. Samhället har dessutom anammat en konformism där avvikande idéer inte bara kostar dig ett argument – utan din vänkrets, ditt sammanhang, din plats i gemenskapen. Ett snedsteg i fel fråga och du är socialt död.

Akademin, mainstreammedia och det politiska etablissemanget har blivit ideologiskt likriktade. Det räcker att ha fel åsikt om kön, kultur eller biologi för att hamna i exil. För vissa räcker det med ett gammalt inlägg eller en ogenomtänkt kommentar i en podd – och du blir persona non grata, med allt vad det innebär för dig och din familj.

Det handlar inte längre bara om rädsla för censur – utan om rädsla för att ens uppfattas tänka fel. Självcensuren breder ut sig, inte av övertygelse, utan av rädsla. Människor väger varje formulering, drar sig undan, anpassar sig instinktivt till det som känns godkänt. Det offentliga samtalet töms på friktion. Och utan friktion – ingen förnyelse.

Och mycket av det här förstärks av ett medielandskap där etablerade redaktioner länge fungerat som väktare av vad som är rätt eller fel att tänka. De avgör inte bara vad som sägs – utan vad som får tänkas. Resultatet blir en karta där vissa idéer blinkar rött, och de som bär dem pekas ut som kättare.

Och det sker med en språklig omdefiniering: misinformation betyder kritik mot myndighetsnarrativ. Hat betyder uttryck för biologisk eller kulturell skillnad. Trygghet betyder frihet från kognitiv dissonans.

Vi behåller centralmakten men avskaffar de intellektuella frizonerna. Vi kväver friheten i namn av anständighet och moralisk dygd – och det hotar mer än bara åsiktsklimatet. När fritänkandet tystnar följer stagnation. Utvecklingen stannar upp. Och när världen fortsätter att förändras, men samhället inte längre kan anpassa sig – då faller det.

Det är ironiskt att just Europa – som en gång blomstrade tack vare konkurrens mellan stater med olika regler – nu bygger ett centraliserat system med rigid lagstiftning och uniform byråkrati. EU:s standardisering, överreglering och moralism riskerar att bli en modern motsvarighet till det tänkande som en gång kvävde den muslimska världens innovation. Där Europa en gång erbjöd fristäder och alternativa vägar, erbjuder det nu bara en: den sanktionerade, godkända, centraliserade. Och det fria ordet får stå tillbaka.

Historikern Arnold Toynbee skrev att civilisationer inte mördas – de begår självmord. Och vår civilisations dödsorsak riskerar att bli en överdimensionerad trygghetsmanual och värdegrundsdogmatism. Vi tämjde kyrkan, men glömde att vi behövde kättarna. Glömde att frihet kräver friktion – och att samhällen som straffar det fria tänkandet till slut straffar sin egen förnyelse.