Den persiska hägringen

Det är lätt att jubla när den islamiska republiken bombas. Svårare är att erkänna att dess fall varken är givet eller nödvändigtvis öppnar vägen till frihet.

När USA och Israel slog mot Iran jublade jag. En regim som hängt tonåringar i lyftkranar, skjutit sina egna på gatorna och byggt sin makt på terror förtjänade varje bomb som träffade den. Det tycker jag fortfarande.

Men nu har det gått över en vecka. Och ju mer jag följer vad som faktiskt händer, desto mer osäker blir jag – inte på om attacken var rätt, utan på två antaganden som jag och många med mig verkar ha behandlat som självklarheter: att regimen nu faller och att det som kommer efter är frihet.

Jag är inte längre säker på någotdera.

Det som kommer ut från Iran liknar nämligen inte främst en regim i upplösning. Det liknar en regim som drar sig in i sin hårdaste kärna. Revolutionsgardet har inte splittrats – det har slutit sig samman. Hökarna har drivit processen att utse den nye högste ledaren – Mojtaba Khamenei, den döde ledarens son, en man utan offentligt ämbete men med djupa band till gardet. Moderaterna tystnar. När Pezeshkian bad Gulfstaterna om ursäkt för iranska anfall drogs ursäkten tillbaka nästan omedelbart. Det var ett litet ögonblick, men talande. Han påmindes om vem som bestämmer.

Att bomba en säkerhetsapparat är inte samma sak som att bryta den. Den kan lika gärna bli råare, mer paranoid och mer repressiv.

Och här blir den amerikanska linjen nästan mer avslöjande än den iranska. Ena dagen talar Washington till det iranska folket som om regimen bara behöver knuffas över kanten. Nästa dag signalerar Trump att USA ska ha ett ord med i laget om vem som styr Iran efteråt. Ena stunden talas det om kurderna, nästa om att marktrupper inte kommer på fråga, därefter om att inget ska uteslutas. Det ser ut som en administration som räknade med att regimen skulle falla – och nu letar efter plan B.

Det finns dessutom en materiell gräns som många verkar vilja tänka bort. Missilerna tar slut – Iran hade uppskattningsvis 2 500 vid krigets start och har avfyrat över 500 på en vecka. Men Iran uppskattas ha runt 80 000 drönare – och en produktionskapacitet som gör att lagren kan fyllas på. En Shahed kostar tiotusentals dollar att bygga. Att skjuta ned en enda med en Patriot kostar miljoner. Utbyteskvoten är hundra mot ett. Billigt ut – dyrt in. Därför är det här inte bara en fråga om mod eller vilja. Det är en fråga om utbyteskvot, lager och tid. Ett långt nedbrytningskrig ser enklare ut på tv än i verkligheten.

Men även om USA och Israel fortsätter att mala ned iransk kapacitet följer det inte automatiskt att regimen faller. En sådan regim faller inte bara för att man bombar kaserner, ledningscentraler och raffinaderier. Den faller när någon i våldsapparaten slutar lyda. I orderkedjan. I fängelserna. I kvarteren. Och just där ser jag ännu inget avgörande brott.

Det var därför Egypten kunde göra något Iran kanske inte kan. Jag såg det på nära håll. Den egyptiska armén var en värnpliktsarmé. Soldaterna kunde se sina egna grannar i folkmassan. Generalerna förstod att en order om eld kunde bli en order som inte lydes. Då blev det rationellt att offra Mubarak för att rädda staten.

IRGC är byggt för motsatsen. Det är inte en nationell armé i vanlig mening. Det är en ideologisk maktapparat vars uppgift är att skydda regimen. När den beordras att skjuta, skjuter den. Hela den iranska säkerhetsarkitekturen är dessutom byggd för att försvåra just det scenario som fällde Mubarak – att den reguljära armén vänder sig mot toppen.

Visst kan kriget försvaga gardet tillräckligt mycket för att någon fraktion inom armén eller systemet börjar överväga ett maktövertagande. Men den som ser det scenariot framför sig och sedan föreställer sig valurnor, samling och en sekulär republik tänker inte klart. Det som då öppnas är inte en fredlig övergång. Det som öppnas är en maktkamp.

Iran är inte Irak, brukar man säga. Och det stämmer – om man menar dagens Irak. Men Irak före 1991 var en centraliserad stat med fungerande institutioner, hög läskunnighet och kvinnor i arbetslivet. Regimer kan överleva nederlag. De kan hårdna, dra sig inåt, bli brutalare och samtidigt bestå.

Iran är trots allt inte bara ett prästerskap ovanpå en homogen nation. Det är ett land vars etniska, regionala och politiska sprickor hållits nere av ett hårt centrum. När centraliserade stater faller träder inte medborgaren fram. Stammen gör det. När det centrumet spricker följer inte nödvändigtvis frihet, utan mycket väl inbördeskrig, kupp, sönderfall och män med vapen som säger sig tala i folkets namn.

Jag vill att regimen faller. Det hoppas jag fortfarande. Men man kan glädjas åt att den träffas utan att inbilla sig att Teherans ruiner redan döljer ett nytt Aten.

Ju mer dammet lägger sig, desto mer misstänker jag att det som många nu upplever som början på mullornas fall lika gärna kan vara början på ett hårdare, blodigare och mer sönderslitet Iran.

Den persiska hägringen är inte drömmen om ett fritt Iran. Den drömmen ska vi behålla. Hägringen är tron att vi är nära – att bomberna redan har öppnat vägen dit. Men hägringar har en egenskap: de förflyttar sig i exakt den takten man närmar sig dem.