Familjen Andersson hade inte klimatångest när Aktuellt började. De hade tacos.
På skärmen visades först en mörkröd karta över Europa. Därefter en skogsbrand, en sprucken flodbädd och en isbjörn som såg ut att personligen hålla familjen ansvarig.
– Vi måste börja göra något, sa mamman.
Pappan slutade tugga.
– Vi källsorterar ju.
Mamman tittade mot köket. På diskbänken stod en ursköljd crème fraiche-burk vars plastlock fortfarande satt kvar på pappförpackningen.
Situationen var värre än någon hade förstått.
Deras fjortonåriga dotter Elsa meddelade att hon inte tänkte skaffa barn i en värld som höll på att gå under. Hon hade tidigare inte tänkt skaffa barn eftersom barn var äckliga, men beslutet hade nu fått en vetenskaplig grund.
Den nioårige sonen frågade om hans PlayStation skadade klimatet.
Ingen svarade. Familjen var redo att rädda planeten, men det fanns gränser.
Pappan föreslog att de kunde äta mindre kött. Samtidigt vek han diskret ihop sin andra taco för att få den ur blickfånget.
Mamman undrade om de borde ställa in resan till Mallorca. Pappan påminde om att biljetterna inte gick att avboka. Efter en kort diskussion enades familjen om att klimatkrisen var akut, men att pengarna annars skulle vara bortkastade.
Under bordet låg golden retrievern Bosse och väntade på att mänsklighetens undergång skulle resultera i tappad köttfärs.
Sedan började nästa inslag. Det handlade om den växande klimatångesten bland svenska ungdomar. En psykolog förklarade att vuxenvärlden måste ta oron på allvar. Elsa nickade. Mamman såg bekymrad ut. Pappan lade ifrån sig sin halvätna taco.
Inslaget beskrev klimatångesten som om den hade kommit in i huset genom ett öppet fönster.
Ingen misstänkte tv:n.
Det borde de ha gjort. Felet satt inte i apparaten. Det satt i tablån.
Det här var ingen tillfällig satsning. Hos SR byggdes klimatet in i hela programutbudet.
Dagligen i nyhets- och aktualitetsprogram. Flera gånger i veckan i vetenskapsprogram. Sedan ekonomi, kultur, livsstil och underhållning. Interna utbildningar. Fördubblad P4-bevakning av klimat och miljö. Inte ens Lantzkampen slipper undan.
SVT gick längre. År 2019 kallade Anne Lagercrantz klimatet ”den viktigaste berättelsen i vår tid” och en ”ödesfråga”. Minst en granskning skulle alltid pågå. År 2023 var utgångspunkten att utsläppen måste ned; konflikten gällde hur. Året därpå blev klimatkrisen ett huvudområde ”för all överskådlig tid” och ett prisma för ekonomi, politik och sociala frågor.
Vård, skola och arbetslöshet får satsningar vid behov. Klimatet har fått något annat: permanent särställning och ett på förhand accepterat mål.
SR åberopar därefter opartiskheten: lyssnarna ska inte uppmanas att flyga mindre, äta vegetariskt eller köpa elbil. Men det försvaret gäller fel anklagelse. Ingen order behövs. Färdriktningen är redan inskriven i programförklaringen. Mobiliseringen är genomförd.
Sedan levererar Novus den politiska konsekvensen. I juni valde 38 procent klimatet som en av sina viktigaste frågor – sjätteplats, före både jobben och landets ekonomi. Miljön steg från 29 till 34 procent.
Miljöpartiet följde med. I december 2022 dansade partiet kring riksdagsspärren. I juli 2026: 7,2 procent – en ökning med 80 procent.
Novus knöt själv ihop den senaste skjutsen. Om Miljöpartiets majuppgång skrev Novuschefen: ”Nu är det bekräftat.” Förklaringen var att miljöfrågan hade blivit viktigare. Enligt hans tolkning klättrar energi-, klimat- och miljöfrågorna eftersom de inte upplevs som lösta, samtidigt som vi ”regelbundet påminns” om dem i medierna och genom ökade kostnader.
Men uppmärksamheten landar inte i ett politiskt vakuum. Väljarna vet redan vem som äger frågan: 34 procent ansåg att Miljöpartiet hade bäst politik i både klimat- och miljöfrågan. Ett parti på sju procent äger frågan hos var tredje väljare. När public service gör Miljöpartiets problemformulering till permanent redaktionell norm blir bevakningen inte neutral bara för att ingen säger ”rösta på MP”. Slagsidan sitter i urvalet.
Miljöpartiet får kampanjen. Skattebetalarna får fakturan.
Den slagsidan syns också i vilka väljare som prioriterar frågan. Public service ska spegla hela befolkningen, men Novus visar hur ojämnt intresset är fördelat: klimatet valdes som förstahandsfråga av 36 procent av Miljöpartiets väljare, 20 av Vänsterpartiets, 9 av Socialdemokraternas och 1 av Moderaternas. Bland Sverigedemokraternas väljare: noll. Det som kallas publikintresse är i praktiken en vänsterprioritering, upphöjd till en permanent nationell dagordning som om den delades av hela landet.
Sedan sluter sig cirkeln. Först ger public service klimatfrågan större utrymme och sätter ramen för hur den ska förstås. Sedan växer den i väljarnas medvetande. Till sist återvänder mätningen till redaktionen som kvitto på att prioriteringen var riktig. Publikintresset blir argumentet för ännu mer bevakning, ännu mer alarmism.
Miljöpartiet behöver inte ha beställt någonting. Det räcker att partiet äger frågan när uppmärksamheten blir opinion.
Partiskheten sitter inte i ett enskilt inslag. Den sitter i kretsloppet. Den sitter i själva problembeskrivningen: en ideologisk hållning gjord till redaktionell utgångspunkt.
Det som kallas publikens efterfrågan har formats av redaktionens utbud.
Den klimatängsliga hunden springer nu själv – den journalistiska svansen behövde bara vifta först.
Jättebra fångat. Både hysterin, men också hur SVT tar på sig jobbet som opinionsbildare för specifika frågor. Normsättare. Neutrala, objektiva, sakliga - jo, pyttsan.
Samma hysteri råder inom FN kansliet som under Ban Ki-moon lärde sig prata negativt om klimatet som om det vore absolut sanning.
De röda kartorna på väderrapporteringen är ett billigt och uppenbart trick. När normala temperaturer utmålas som livshotande kan man egentligen bara skratta. Men efter ett tag blir det normen. Den allmänna uppfattningen. Hur falsk den än är.
Läste ett inslag på X från en Engelsk politiker att temperaturen skulle öka med tre grader till 2050 och att det skulle medföra minst 4 miljarder människors död. Minst. Medeltempersturen över ett år i Sverige är 4⁰. En ökning till 7⁰ skulle alltså medföra utplåning. I Kina är medeltempersturen över ett år 8,5⁰ en ökning till 11,5⁰ skulle tydligen få Kina att sluta existera.
Ban Ki-moon ville hitta något som förenade hela världen. Han var engagerad i klimat och miljö frågor. När han blev generalsekreterare gjorde han klimatfrågan till den största frågan som var övergripande alla andra frågor. Så tänker en klimataktivist. Och en miljöpartist. Vilket gänget på SVT är.
Här är tre välkända citat från Ban Ki-moon om klimatförändringarna:
"Det finns ingen plan B eftersom det inte finns någon planet B."
"Klimatförändringarna känner inga gränser; de respekterar inte nationell suveränitet."
"Vi är den första generationen som kan utrota fattigdomen, och den sista generationen som kan ta itu med klimatförändringarna."
Snacka om röda kartor.
Nu reviderar IPCC sin domedagsprofetia och gläntar på dörren till "det är nog inte så farligt trots allt". Al Gore film "Unconvenient truth" som han fick nobelpriset för och 1 miljon kronor av Göteborgs stad, ter sig mer och mer som en katastroffilm. "Alla isar i Arktis kommer att smälta inom en snar framtid och havet stiga med 6 meter", sades det.
Det är dags för SVT att börja anställa lite sverigedemokrater och moderater så att nyheterna blir lite mer balanserade.
Mycket bra sammanfattning.