Den förmyndande demokratin
Reaktionerna på Agnes Wolds uttalande visar vad som händer när folkopinionen krockar med det kulturella etablissemangets normsystem – och hur snabbt politikerna glömmer vem de representerar.
Agnes Wold säger några meningar i en intervju. Några timmar senare börjar det svenska signalsystemet arbeta.
Radioprofiler kräver att hon ska myggas av. Sveriges Radio låter meddela att hon är ångerfull. En minister talar om attacker mot utsatta människor.
Ett barn säger att det kan byta kön. En vuxen säger nej. Och plötsligt behandlas vuxnas gränssättning som ett samhällshot.
Men det Wold sa var inget radikalt. Om ett barn i familjen har fått för sig att man kan byta kön som man byter skor, ska vuxna inte spela med. De ska markera gränsen mellan fantasi och verklighet. Allt annat vore ett svek mot barnet.
Därför var stödet för Agnes Wold inte särskilt förvånande. I kommentarsfälten syntes igenkänning snarare än förfäran. Hon kunde inte avfärdas som en anonym högerröst på internet. Hon kom från den respektabla offentligheten – och sa ändå det många redan tänkte: barn är barn, vuxna ska vara vuxna och verkligheten ska inte behöva be om ursäkt för att den finns.
Egentligen borde detta inte överraska någon. Könstillhörighetslagen visade samma spricka med nästan klinisk tydlighet. När svenskar tillfrågades om förslaget att göra det lättare att byta juridiskt kön var en tydlig majoritet negativ. När ett tidigare förslag ville öppna för juridiskt könsbyte från tolv års ålder var stödet ännu svagare.
Men det här handlar inte om Agnes Wold egentligen. Och det handlar inte ens främst om transfrågan. Det handlar om vad som händer när folkopinionen krockar med det kulturella etablissemangets normsystem – och om hur snabbt den politiska klassen då börjar tala etablissemangets språk snarare än folkets.
Då börjar översättningsmaskinen arbeta.
Tvekan blir okunskap. Gränssättning blir hat. Invändningar blir desinformation.
Folkets reaktion blir inte demokratisk information. Den blir ett problem för makten att korrigera.
Samma mönster syntes i invandringsfrågan.
Under årtionden såg stora delar av befolkningen friktionen långt innan den politiska klassen erkände den. Segregationen. Parallellsamhällena. Värdekonflikten som följde med hederskultur, islamism, klaner och gängvåld.
Men den politiska klassen lyssnade inte främst på folket. Den lyssnade på det kulturella etablissemanget som redan hade bestämt hur frågan fick förstås.
Där blev migrationen inte problemet. Retoriken blev problemet.
Där blev parallellsamhällena inte problemet. Problemet blev att någon vågade säga att de fanns.
Där blev islamismen, hederskulturen och gängkriminaliteten inte bevis på ett politiskt haveri. Svenskarnas reaktion blev bevis på främlingsfientlighet.
Folket såg en konflikt.
Det kulturella etablissemanget såg ett fel hos folket.
Och politikerna följde etablissemanget.
Men politikerna är inte valda av kulturredaktionerna. De är inte valda av myndigheternas kommunikatörer, universitetens normproducenter eller aktivistiska organisationer. De är valda av folket.
Ändå låter de ofta som om deras verkliga uppdragsgivare finns någon annanstans.
En representativ demokrati bygger inte bara på att röster räknas och mandat fördelas. Den bygger på att politiker faktiskt företräder folket: vad människor ser, vad de vill, vad de värderar och vilka gränser de anser att samhället ska försvara.
Annars blir representationen bara administrativ. Väljarna levererar rösterna. Överheten levererar innehållet.
När den politiska klassen i stället börjar se folket genom det kulturella etablissemangets ögon uppstår något annat. Då blir representationen formell, men inte verklig.
Rösten räknas.
Men världsbilden filtreras bort.