Den europeiska skölden
Irankriget blottar samma krigsmatematik som Ukraina redan har tvingats lära sig att hantera. Ukraina är inget biståndsprojekt – det är Europas yttersta försvarslinje.
På en skärm någonstans i Gulfen tänds ännu en röd prick. Sedan en till. Några drönare. Några robotar. Några operatörer långt bort. Plötsligt står flygplatser stilla, energiinfrastruktur brinner, försäkringspremier rusar och ännu en dyr luftvärnsrobot försvinner ur lagret. Den senaste månaden har gulfstaterna beskrivit de iranska angreppen mot den egna infrastrukturen som ett existentiellt hot.
Mekanismen är enkel. Krig förs inte bara mot soldater. Det förs mot elnät, hamnar, flyg, nerver och vardagsrytm. Man behöver inte invadera ett land för att sätta det under press. Det räcker att mätta himlen, tömma lagren och få det civila livet att darra.
Iran och Ryssland är inte samma stat. Men de rimmar. Det är samma typ av tvångskrigföring: billigare anfallsmedel mot dyrare försvar, angrepp mot infrastruktur, nerver och uthållighet snarare än bara soldater vid fronten.
Det är precis därför det som nu visas upp i Gulfen också angår Sverige. MUST bedömer att Ryssland är det största militära hotet mot Sverige och Nato, att hotet väntas öka fram till 2030 och att samma hybridmetoder som redan använts mot Ukraina och andra europeiska länder också kan användas mot oss. Ryssland har dessutom redan nu förmåga att störa och skada civila och militära funktioner i Sverige.
IISS bedömer att Ryssland, i ett scenario där kriget i Ukraina fryser fast och USA börjar dra sig tillbaka från Europa, redan 2027 kan utgöra en betydande militär utmaning för Natoallierade – särskilt i Baltikum. Samtidigt ligger stora delar av Sveriges egen upprustning längre fram i tiden. Sverige rustar mot slutet av decenniet. Hotet kan komma tidigare. Där ligger det verkliga tidsglappet. Hotet rör sig snabbare än upprustningen.
Irankriget har gjort en annan sak obehagligt tydlig: amerikansk uppmärksamhet och västliga robotlager är inte naturresurser. Pentagon överväger att styra om vissa luftvärnsrobotar avsedda för Ukraina till Mellanöstern. MBDA höjer produktionen därför att krigen i Iran och Ukraina samtidigt pressar lagren. Samtidigt driver kriget upp oljepriset och Washington har redan börjat lätta på trycket mot rysk oljeexport för att dämpa prisuppgången, som ger Moskva extra ekonomiskt syre. Det som brinner i Mellanöstern riskerar alltså både att försvaga Ukrainas luftförsvar och att förlänga Rysslands krig i Europa.
Det här är inte bara ett logistiskt problem. Det är en strategisk förhandsvisning. Europa har lagt år på att prata om brigader, procentsatser och resiliens, som om nästa krig främst skulle utkämpas i excelark och presskonferenser. Iran visar samma råa krigsmatematik som Ukraina redan lever i: billiga drönare mot dyrt luftvärn, angrepp mot energisystem och utmattning. Det här är inte en powerpointkris. Det handlar om huruvida en stat kan fortsätta fungera under angrepp.
Och det är just därför Ukraina blivit mer än en mottagare av stöd. Landet har redan tvingats lära sig att fungera under den sortens tryck som andra nu försöker förstå. Det märks på vilka som söker sig dit. Gulfländerna gör det inte av välgörenhet. De gör det därför att ukrainarna besitter kunskap som andra saknar. Ukraina har slutit försvarssamarbeten med Saudiarabien, Qatar och Förenade arabemiraten, och ukrainska experter har redan skickats till Mellanöstern för att hjälpa länder i regionen att möta drönarhot mot energiinfrastruktur.
För Europa är värdet ännu större. Ukraina besitter inte bara teknisk och operativ kompetens. Landet är också i praktiken den enda armén i världen med verklig frontlinjeerfarenhet av modernt krig mot Ryssland.
Just därför måste Europa sluta behandla Ukraina som ett biståndsprojekt och börja behandla landet som en strategisk tillgång. Europas egen produktion måste upp snabbare och Ukraina måste hållas både beväpnat och finansiellt vid liv. Irankriget gör inte Ukraina mindre viktigt. Det gör det farligare att vara senfärdig.