Den döende liberalismen – jakten på ett nytt svenskt etos

Sverige vaknar ur en vacker dröm. Verkligheten hinner ikapp – och den utopiska liberalismen tappar bäring.

En pressträff, ett stelt leende, välpolerade ord om värderingar – och ett besked som låter principfast men läses som självavveckling. Liberalerna tänker inte släppa fram en regering med SD‑ministrar.

I DN försöker partiledaren sälja linjen som strategi för att vinna mitten: samma Tidö, men SD utanför regeringen. Det är politisk teater – en efterhandskonstruktion. I verkligheten är det ett desperat, internt fredsavtal: SD hålls utanför kabinettet för att hindra en öppen splittring i ett parti delat mitt itu. Man hyllar leveransen som möjliggjorts med SD:s stöd och påstår samtidigt att just ministerposter är den moraliska gränsen – som om verkligheten ändrades av en dörrskylt på Rosenbad. För väljarna läses det här inte som vuxen avvägning, utan som symbol före regeringsduglighet. Det vi bevittnade var ingen segerstrategi utan Liberalernas sista andetag. Partiet har hamrat in sista spiken i sin egen kista och riksdagsspärren är nu inte en mållinje att passera, utan en betongvägg att krossas mot.

Och ödet för det andra så kallade liberala partiet är inte nödvändigtvis bättre, även om det klarar riksdagsspärren. Centerpartiet sålde sin borgerliga själ till Socialdemokraterna och står nu som bihang till ett rödgrönt alternativ där Vänsterpartiet sannolikt tar plats i regeringen. Samtidigt blöder partiet väljare till Socialdemokraterna och krymper i opinionen. För att fullborda förnedringen har partiet degraderats till statist på en rödgrön scen – i den senaste opinionsmätningen får de 4,7 procent – och i nuläget behövs de inte ens för att de rödgröna ska få majoritet.

Och det här är ingen svensk kuriositet; det är ett utsnitt ur den europeiska bilden: liberala partier som tappar fäste, väljer signal före styrning och dör långsamt av sin egen idealism. Historien började inte i Stockholm utan i en dröm som delades av hela Västeuropa.