Blågul islam: ett äktenskap utan samtycke

Svensken har aldrig velat gifta sig med islam. Ändå sitter vi här, med ett tvångsäktenskap ordnat av politiker, medier och myndigheter – och en växande frustration över frågan: vems hem är Sverige?

Svenskarna är trötta på islam.

Jag blev påmind om det när jag lyssnade på ett samtal i Kvartal mellan Jens Ganman och imamen Kashif Virk. Jens, som vanligtvis är tålmodig och nyfiken, lät här konfrontativ och otålig – tydligt ointresserad av ännu en nyansering som ska förklara varför islam egentligen är världens snällaste religion. Samtalet handlade inte om vad islam ”egentligen” är eller hur vi ska leva sida vid sida. Det handlade om något annat.

Vid ett tillfälle säger Jens till Virk: ”Ni har överskattat svenska folkets intresse för islam. Svensken är i gemen oerhört trött på islam men är för väluppfostrad för att säga det.”

Det där var inte en diskussion om teologi – det var ljudet av ett folk som markerar mot ett äktenskap de aldrig bad om. Och han har rätt. Det svenska folket har varit trött på islam länge. Väldigt länge.

Tvångsäktenskap är alltid en dålig idé. När parterna dessutom lever i olika världar – med krockande värderingar och helt olika verklighetsbild – blir det ännu mer destruktivt. Svensken ville aldrig gifta sig med islam. Äktenskapet planerades i partilokaler och redaktionsrum – folket fick aldrig frågan.

Det syntes redan när ”relationen” inleddes. På 90-talet noterade Håkan Hvitfelt en stark skepsis mot islam och en utbredd uppfattning om att religionen inte gick ihop med svensk demokrati. Man hade kunnat hävda att svenskarna då saknade detaljkunskap om islam eller erfarenhet av att leva nära muslimer. Kanske stämde det om man menar kunskap på seminarienivå – rättsskolor, verser, historik. Men det fanns mer än nog kunskap för att förstå det grundläggande: att en religion med totalanspråk på lag, moral och samhällsordning krockar med en sekulär demokrati där lagarna är människoverk och individens frihet står över religiösa bud. Det här är inte ett kunskapsproblem. Det är en värdekonflikt.

Sedan dess har mötet med islam i praktiken inte gjort svenskarna mer välvilligt inställda. Tvärtom. Under 2000-talet och fram till 2023 har SOM-institutet gång på gång visat samma sak: islam är den mest negativt betraktade religionen i landet. En stabil majoritet uppger negativa känslor – bara en ensiffrig andel är positiva. Andra mätningar visar att en majoritet är motvillig till att flytta till områden där det bor många muslimer. Stödet för niqab och burqa i offentligheten är i princip obefintligt, och en tydlig majoritet säger nej till böneutrop. Samtidigt skiljer många i sina svar på islam som religion och muslimer som individer.

Bilden är konsekvent: svensken vill inte att islam ska vara en del av Sverige – varken då eller nu.

Då uppstår den uppenbara frågan: Om svenskarna aldrig har velat det här, och aldrig har friat till islam – hur kommer det sig att de ändå är gifta? Hur kommer det sig att Sverige i dag har en av de högsta andelarna muslimer i hela den västerländska världen?

Svaret är gapet mellan folket och etablissemanget. Under decennier har det svenska etablissemanget – politiker, medier, akademi – sålt in idén om ett kärleksäktenskap mellan svensk liberal demokrati och mångkultur. De tillhörde en västerländsk elitsfär som anammade ideal som det svenska folket helt enkelt inte delade. I sin ideologiska iver drev de igenom en politik som i praktiken tvångsgifte Sverige med islam.

”Blågul islam” är redan här. Men det är inte en ny islam med svenska värderingar inbyggda. Det är fortfarande Mellanösterns islam – bara en islam som har anpassat sig till det svenska systemet för att kunna överleva och växa på svensk mark.

Svenskarna har förstått det och vill ha skilsmässa, men frustrationen växer för att de inte vet hur det ska gå till. Sverige är kvinnan i ett äktenskap hon aldrig valt. Hon älskar honom inte, vill inte leva med honom och utgår från att det borde vara uppenbart vid det här laget. I hennes huvud mal samma tanke: han ser ju att jag inte vill ha honom – varför går han inte bara? Det är trots allt hennes hem.
Dessutom har han redan ett annat hem som han, i hennes ögon, både hör hemma i och borde trivas bättre i.

Hon blir ännu mer provocerad när han svarar att det här är lika mycket hans hem som hennes – och att han inte tänker lämna, varken henne eller huset.

Där ligger kärnan: den existentiella frågan om vem Sverige tillhör. Är det svenskarnas och den svenska kulturens hem, eller ett mångkulturellt hem där alla som tagit sig in anses ha samma rätt till huset och till att bestämma hur huset ska vara? Vem avgör det – folket, etablissemanget eller de som nyss klev in?

Och om svensken menar allvar med skilsmässan – vem är det då som faktiskt förväntas flytta ut?