Ägguleislam – en fars i fyra dadlar

När Kristianstadsmoskén nu i ett pressmeddelande tar avstånd från sin egen predikan, kan jag inte låta bli att föreställa mig krismötet där texten förhandlades fram.

Klockan är 18:02 och mötesrummet i Kristianstadsmoské luktar gammalt bryggkaffe, fuktig heltäckningsmatta och stillastående nervositet. På parkeringen rullar ordföranden in i sin gamla Volvo 940, som om han tänker ställa den som sköld mot SVT-bilen han förväntar sig när som helst. Vi ska rädda moskén från koranen, mumlar han, trycker i sig en Alvedon som om den kunde bota hela situationen, och hastar in.

I mötesrummet sitter tre män iklädda thober runt ett Ikea-bord fläckat av för många falafelfrukostar. Fläkten i taket snurrar som en apatisk muezzin; ingen hör den längre.

Imamen Saleh, orsak till hela dramat, sitter i hörnet med spända käkar och flackande blick.

– Saleh, var det absolut nödvändigt att ta upp just den versen? frågar ordföranden.

– Den står i Koranen. Ska jag censurera Gud? svarar imamen.

– Ingen bad om censur, bara lite sunt förnuft. Vi är i Sverige, måste anpassa oss lite.

Ordföranden ser sig omkring och inleder mötet:

– Planen: vi formulerar ett uttalande, lugnar ner svenskarna utan att reta upp medlemmarna och – viktigast av allt – behåller pengarna. Mission impossible? Jadå, men inget är för stort för Allah.

Vice ordföranden sheikh Ahmed öppnar sin laptop:

– Vi kan börja med: ”Islam förbjuder all form av orättvist våld mot hustrur.”

Ordföranden skakar på huvudet:

– Ta bort “orättvist”. Det blir som att säga att rättvist våld finns på menyn.

Ahmed suckar:

– Okej då… ska vi skriva: ”all form av våld mot lydiga hustrur”?

Ordföranden suckar tungt och himlar med ögonen:

– Det blir samma sak ju! Sunt förnuft sa jag. Bara: ”all form av våld mot hustrur”?

Ali den mest traditionsbundne i rummet, höjer handen:

– Bröder, vi försöker vara diplomatiska utan att helt tappa ansiktet. Tänk på att medlemmarna också kommer läsa.

Ordföranden tittar på honom frustrerad:

– Det kan vi hantera internt sen. Nu måste vi lugna ner svenskarna!

Ibrahim – alltid mer pragmatiker än predikant – inflikar:

– Lägg till ”kvinnor” också. De kan anklaga oss för sexism om vi skriver bara hustrur.

Ordföranden nickar:

– Bra tänkt! Nu börjar ni förstå. Lägg också till: ”Islams källor är fulla av bevis som stödjer detta.” Svenskar älskar källhänvisningar, det är som catnip för journalister.

Ahmed lyfter blicken från skärmen, tveksam:

– Men… vad händer om de frågar vilka källor? Eller börjar rota och hittar ingenting?

Ordföranden viftar avvärjande med handen:

– Ingen har tid för det. Journalister orkar inte tänka så långt heller. Och skulle någon envis jäkel faktiskt fråga – då protesterar vi och säger att det är en islamofobisk fråga.

Ibrahim lutar sig fram som en marknadschef på en reklambyrå i konkurs:

– Okej, men varför stanna där? Vi kan trycka mer på det här med kvinnors rättigheter. Vad sägs om: ”Islam har alltid varit en pionjär i att fastställa kvinnors rättigheter.”

Ali sätter kaffet i halsen:

– Nu överdriver vi! Det låter som att vi uppfann kvinnlig rösträtt.

Ordföranden svarar entusiastisk:

– Nej nej, det blir perfekt. Svenskarna kommer se det som en modern islam – ni vet, den där ägguleislam den nya partiledaren för Sverigedemokraterna pratade om.

Ibrahim höjer fingret, nöjd med att få rätta ordföranden:

– Du menar Liberalerna!

Ahmed rynkar pannan, fortfarande osäker:

– Eller var hon från det kristna partiet?

Ordföranden kliar sig i skägget:

– Nej nej, hon från det kristna partiet är en blond kvinna.

Ibrahim lutar sig bakåt, drömmande:

– Ja… Ebba. Mycket vacker, mashallah…

Ordföranden hostar, som för att köra ut fantasin ur rummet:

– Tillbaka till ämnet, bröder! Lägg till lite krydda: ”jämlikhet”, ”allas lika värde”. Och för säkerhets skull: “mänskliga rättigheter.”

Ahmed knattrar ihop det som en servitör som blandar dagens soppa:

– Så här då: ”Islam har alltid varit en pionjär i att fastställa kvinnors rättigheter och garantera jämlikhet mellan kvinnor och män i värde, värdighet och mänskliga rättigheter.”

Rummet lyser upp.

– Mashallah! ropar de i kör.

Ordföranden lutar sig fram med ny energi, nästan upprymd över att allt kan gå ihop:

– Lägg till något om svensk lag också. De tycker att det är viktigt med lag och ordning nuförtiden.

Ibrahim reser sig halvvägs upp, som om idén inte gick att hålla kvar sittande:

– Ja! Och kasta in några ord om att vi gillar Sverige. Typ att vi brukar ha en midsommarstång i moskén och dansar runt den medan vi sjunger små grodorna eller något.

Ahmed tar sats, lutar sig över bordet med allvar:

– Så här:

”Församlingen är stolt över att vara och verka i Sverige – ett land och samhälle som är ledande i att etablera och skydda mänskliga rättigheter.”

Han pausar dramatiskt.

– Och sen:

”Vi bekräftar vårt engagemang för dessa rättigheter och vår respekt för svensk lag, som skyddar dem.”

Ordföranden gnuggar händerna som en arbetsförmedlare som ska sälja in en hopplös praktikant:

– Perfekt! Vi behöver också något om vårt arbete.

Ahmed nickar instämmande:

– Vad tycker ni om detta: ”I över 30 år har församlingen arbetat för människor med full övertygelse om att alla är lika inför Gud och lagen.”

Ordföranden stryker handen över bordet, fundersamt:

Bra, men det är bättre kanske ”arbetat för kvinnor och barn”.

Ali studsar till:

– Inte män?

Ordföranden skakar på huvudet:

– Det är inte så bra med män just nu. De kallas toxiska i Sverige.

Ahmed höjer på ögonbrynen:

– Toxiska? Som gift ya’ni wal ayazubillah? De tror att män orsakar sjukdomar eller vad?

Rummet fylls av mummel. Ibrahim som mest vill hem nu, säger försiktigt:

– Ska vi inte nämna homosexuella också? Då blir vi ägguleislam på riktigt!

Ett brak av stolar mot golvet. Ali slår näven i bordet så hårt att dadlarna hoppar:

– Över min döda kropp! Här går gränsen. Och jag vill ha “män” med! Våra medlemmar är bara män ju!

Ahmed funderar en sekund sen fortsätter:

– Okej, nu då: ”I över 30 år har församlingen arbetat för barn, kvinnor och icke-toxiska män med full övertygelse om att alla är lika inför Gud och lagen.”

Ordföranden tuggar dadeln och spottar ut kärnan som ett beslut:

– Skitsamma! Ta bort ”icke-toxiska”. Det kommer bara leda till förvirring.

Nu till den viktigaste delen: vi måste adressera koranversen.

Ahmed höjer rösten som en skolpojke som tror han hittat den perfekta formuleringen i en uppsats:

”Vad gäller uttalanden i den aktuella predikan som kan tolkas som att islam tillåter våld eller kränkning mot hustrur, vill församlingen tydligt markera att detta är en feltolkning som vi tog avstånd från redan första dagen.”

Ordföranden brister ut i ett brett leende:

– Mashallah! Nu är vi inte bara äggula, vi är hela ägget!

Ali inflikar och förstör stämningen:

– Vänta nu. Feltolkning? Det står ju i Koranen, ordagrant: slå dem.

Ordföranden viftar bort orden som flugor över en kebabtallrik:

– Svenskarna kan ändå inte arabiska, det spelar ingen roll.

Ibrahim lutar sig fram, skeptisk:

– Men de kan läsa översättningar ju.

Rummet stelnar. Ordföranden tuggar långsamt på ännu en dadel, som om han försöker mala ner själva problemet i käkarna:

– Då säger vi att det är en avsiktlig felöversättning… av judarna.