När Sverige 2020 stängde ute Huawei från de svenska 5G-näten svarade Kina inte med ett seminarium om frihandel, de valde en svensk industriell nervpunkt och tryckte.

Ericssons försäljning i Kina föll. Marknadsandelen krympte. Aktien rasade. Och plötsligt stod ett av Sveriges viktigaste telekombolag i den märkliga positionen att behöva leva med konsekvenserna av ett svenskt suveränitetsbeslut som Peking ogillade.

Det var inte bara en engångsföreteelse; det var en del av en genomtänkt strategi.

Kina behandlar handel som makt och erövring. Varje exportprodukt, varje råvara och varje leveranskedja kan bli en knapp att trycka på när ett annat land röstar fel, reglerar fel eller säger nej till kinesiska intressen.

Europa börjar nu upptäcka detta. Sent, motvilligt och med den vanliga byråkratiska minen av någon som just insett att världen inte lyder under ett remissförfarande.

När EU införde tullar mot kinesiska elbilar svarade Peking inte bara mot Bryssel, utan gick direkt på medlemsländernas svaga punkter. Frankrikes konjak. Spaniens fläsk. Tysklands bilindustri – där nästan var tredje bil från tyska tillverkare säljs i Kina. Ungerns kinesiska fabriksdrömmar. Varje land fick sin egen skräddarsydda påminnelse om vad ett beroende kostar.

Resultatet syntes i omröstningen. Tio länder röstade för tullarna. Fem röstade emot, däribland Tyskland och Ungern. Tolv avstod, däribland Spanien.

Det är så man splittrar Europa. Inte genom att förklara krig mot unionen, utan genom att behandla den som tjugosju separata sårbarheter.

Prenumerera

Spanien är skolexemplet. Pedro Sánchez har gjort Kina till en återkommande destination. Han kommer hem med avtal, strategiska dialoger och löften om investeringar. Samtidigt har Kina visat exakt hur relationen fungerar: först piska, sedan morot. Fläskexporten kan straffas, men kan också lättas. Frankrikes konjak kan ligga kvar under tryck. Den som rör sig rätt belönas och den som leder motståndet får betala.

Samma mönster syns nu i den större konflikten mellan EU och Kina. EU:s föreslagna Industrial Accelerator Act – den så kallade Made in Europe-linjen – försöker göra något som Europa länge har pratat om men sällan vågat: att bygga europeisk industriell kapacitet i stället för att fortsätta förstärka den industriella övermakt som Peking redan använder mot Europa. Det handlar inte bara om att köpa europeiskt för att det låter vackert – utan om att förstå att ett land som inte längre kan bygga själv kan till slut inte heller bestämma själv.

Om Europa köper kinesiska solpaneler, kinesiska batterier och kinesiska elbilar – och samtidigt låter sin industri och sina vapensystem vila på kinesiska komponenter och råvaror – då finansierar Europa sin egen framtida utpressning. Därför är Peking upprört. Inte för att EU plötsligt har blivit protektionistiskt i största allmänhet, utan för att Bryssel försöker angripa själva mekanismen bakom Kinas makt över Europa: beroendet.

Men sårbarheten sitter inte bara i produkterna och råvarorna. Den sitter också i näten. En tredjedel av Europas 5G-sajter använder fortfarande kinesisk utrustning. I Tyskland är siffran 59 procent.

Det är mot den bakgrunden EU föreslår den nya Cybersecurity Act. Den skapar ett juridiskt språk för att säga att vissa leverantörer inte bara är företag, utan strategiska risker. Telekom, data, styrsystem, elförsörjning, energilagring – den moderna infrastrukturen består inte längre bara av stål, koppar och betong. Den har ett nervsystem, och Kina har ägnat två decennier åt att nästla in sig i dess känsligaste delar.

Europa försöker bygga två försvarslinjer. Den ena handlar om musklerna. Den andra om nerverna.

Men båda pekar mot samma insikt: suveränitet är inte en känsla – suveränitet är en leveranskedja.

Prenumerera

Det är här den svenska offentligheten fortfarande ligger efter. Varje konflikt mellan Trump och Europa får dramaturgi, experter, panelsamtal och psykologiska analyser. Kinas metodiska utpressning av Europa och försök att krossa det som finns kvar av europeisk industriell självständighet pressas däremot ned till teknisk handelsfråga – om den överhuvudtaget diskuteras.

Men Peking ser saken klarare än Stockholm. Kina har förstått Europa bättre än Europa förstår sig självt.

Kina vet att Tyskland har sin bilindustri. Spanien sitt fläsk och sina investeringar. Frankrike sin konjak och sin prestige. Sverige sitt gröna självbedrägeri och sin oändliga förmåga att förväxla process med strategi.

Samtidigt lägger Kina fram femårsplaner som inte är poesi, utan arbetsordrar. Industrin ska upp. Råvarorna ska säkras. Tekniken ska kontrolleras. De sektorer där Europa fortfarande tror sig ha försprång ska erövras – inte med soldater, utan med subventionerad massproduktion tills Europa till slut översvämmas av kinesisk överkapacitet.

Hittills har Europa svarat med lagpaket, direktiv och försiktiga formuleringar. Det är Europas gamla reflex: att möta materiell makt med administrativ text. Under de senaste åren har något hårdare börjat ta form – regler som försöker angripa sårbarheten. Men de går inte långt nog, inte snabbt nog och de är fortfarande fångade i den gröna accelerationens logik. Om den gröna omställningen vilar på kinesiska solpaneler, batterier, komponenter, råvaror och reservdelar, då är den en omställning till europeisk underordning i stället för självständighet – ett nytt strypgrepp med grön etikett. Bryssel kan skriva regler, men frågan är om Europa fortfarande kan bygga det som reglerna kräver.

För det är där konflikten avgörs. Inte i pressmeddelanden. Inte i värdegrunden. Inte i panelen om den liberala världsordningen. Utan i gruvan och fabriken.

Sverige borde förstå detta bättre än de flesta. Sverige förbjöd Huawei först i Europa och betalade priset genom Ericsson. Vi har sällsynta jordartsmetaller i Kiruna och en stat som låter dem vänta i berget. Vi talar om elektrifiering, men låter kraftledningar ta ett decennium. Vi talar om strategisk autonomi, men behandlar den materiella verkligheten som bilaga till processen.

Kina har förstått att industri är makt.

Europa håller fortfarande på att utreda om makt är förenligt med våra värderingar.

Share

En av Europas största fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller ligger i Kiruna.

Under svensk mark finns metallerna som elbilar, robotar, generatorer och vapensystem behöver för att röra sig, snurra och slå. Byggstenar i Europas dröm om att stå på egna ben. Sverige hit…

Read more

Det var Chang Fricks svensexa, och den började under en bro.
Rocky-musiken dånade ur en högtalare medan Paolo Roberto boxades med brudgummen inför förbipasserande joggare och cyklister som såg ut att ångra att de hade lämnat hemmet. Ett slag träffade honom i revbenen. Chang gick ner.
”Jag kan inte andas”, sa han.
Det var – får man säga – en lovande början.

Read more

På en skärm någonstans i Gulfen tänds ännu en röd prick. Sedan en till. Några drönare. Några robotar. Några operatörer långt bort. Plötsligt står flyg…

Read more

När USA och Israel slog mot Iran jublade jag. En regim som hängt tonåringar i lyftkranar, skjutit sina egna på gatorna och byggt sin makt på terror förtjänade varje bomb som träffade den. Det tycker jag fortfarande.

Men nu har det gått över en vecka. Och ju mer jag följer vad som faktiskt händer, desto mer osäker blir jag – inte på om attacken var rätt, …

Read more

Det är valdag. Gympasalen luktar linoleum och bryggkaffe. På borden ligger valsedlarna i prydliga travar – som om suveränitet vore en pappersprodukt.

Ahmed har fått höra att det här är en stor dag. Han har aldrig röstat förut. Han har aldrig sett poängen. I hans värld …

Read more

Det har blivit något av en samhörighetsritual i Europa att förfasa sig över Donald Trump. Vad han sa, hur han sa det, vilken norm han bröt denna gång. Det är begripligt. Men medan vi samlades kring vår kollektiva avsky, missade vi mannen i skuggan. En som borde skrämma oss betydligt mer.

Trump är den opålitlige, den som kräver tribut och byter linje efte…

Read more

Sverige beskrivs ofta som postkristet. Som om kyrkan lämnats bakom och landet klivit in i ett kyligt, rationellt, upplyst rum där moralen är frikopplad från religion och politiken är praktisk. Men lyssna på hur Sverige talar om Donald Trump. Då hörs kyrkklockorna.

Det mest avslöjande med den svenska Trump-debatten är sällan sakfrågorna. Inte Nato, inte h…

Read more

Mordet i Rönninge blottlägger två haverier samtidigt – ett rättssystem som tappar nycklarna och ett offentligt samtal som tappar förståndet.

En ung kvinna slaktas av en man som redan försökt kidnappa ett barn – ett rovdjur med sadistiska begär. Ändå ekar det genusteoretiska prästerskapets tre standardmantran: ”mäns våld mot kvinnor”, ”normer”, ”män måste…

Read more

“Jag har inte hittat någonstans något som visar att fler muslimer skulle betyda fler jihadister. Varför hävdar du det?”

Så inledde en känd salafist vårt första samtal. Vi hade setts för att sondera om han ville ta ett offentligt samtal om islam i Sverige. Vi satt vid soffbordet, en plastlåda med sushi mellan oss. S…

Read more

Det skulle bli Europas stolthet. Den nya industrin. Jobben, exporten, framtiden. Ministern log in i kameran, Powerpointbilderna snurrade, ”satsningar” och ”omställning” staplades på varandra tills orden tappade mening. Northvolt var inte bara ett bolag, det var en berättelse. Och sedan kom den där torra, juridiska verkligheten som inte bryr sig om drömm…

Read more

Svenskarna är trötta på islam.

Jag blev påmind om det när jag lyssnade på ett samtal i Kvartal mellan Jens Ganman och imamen Kashif Virk. Jens, som vanligtvis är tålmodig och nyfiken, lät här konfrontativ och otålig – tydligt ointresserad av ännu en nyansering som ska förklara varför islam egentligen är världens snällaste religion. Samtalet handlade inte…

Read more

Zohran Mamdanis seger i New York är en varningssignal om den populistiska socialismens återkomst. Han vann på löftet att göra livet billigare – som om politiker kunde styra makroekonomin med en fjärrkontroll och bara knäppa fram rätt priser. På Mamdanis agenda står hyresfrysning, massivt subventionerat byggande, avgiftsfria bussar och kommunala matbutik…

Read more

SVT, 30 minuter. Studioljuset är hårt, tonläget tryggt. Mikael Damberg säger att regeringen har kört ekonomin i diket och att Socialdemokraterna måste ta över. Han formulerar det så här: “Och då är verkligheten sådan att den här regeringen har förvärrat lågkonjunkturen, låtit vanliga hushåll vara krockkudde.” Det låter beslutsamt i rutan men är i prakti…

Read more

En pressträff, ett stelt leende, välpolerade ord om värderingar – och ett besked som låter principfast men läses som självavveckling. Liberalerna tänker inte släppa fram en regering med SD‑ministrar.

I DN försöker partiledaren sälja linjen som strategi för att vinna mitten: samma Tidö, men SD utanför regeringen. Det är politisk teater – en efterhandskonstruktion. I verkligheten är det ett desperat, internt fredsavtal: SD hålls utanför kabinettet för att hindra en öppen splittring i ett parti delat mitt itu. Man hyllar leveransen som möjliggjorts med SD:s stöd och påstår samtidigt att just ministerposter är den moraliska gränsen – som om verkligheten ändrades av en dörrskylt på Rosenbad. För väljarna läses det här inte som vuxen avvägning, utan som symbol före regeringsduglighet. Det vi bevittnade var ingen segerstrategi utan Liberalernas sista andetag. Partiet har hamrat in sista spiken i sin egen kista och riksdagsspärren är nu inte en mållinje att passera, utan en betongvägg att krossas mot.

Och ödet för det andra så kallade liberala partiet är inte nödvändigtvis bättre, även om det klarar riksdagsspärren. Centerpartiet sålde sin borgerliga själ till Socialdemokraterna och står nu som bihang till ett rödgrönt alternativ där Vänsterpartiet sannolikt tar plats i regeringen. Samtidigt blöder partiet väljare till Socialdemokraterna och krymper i opinionen. För att fullborda förnedringen har partiet degraderats till statist på en rödgrön scen – i den senaste opinionsmätningen får de 4,7 procent – och i nuläget behövs de inte ens för att de rödgröna ska få majoritet.

Och det här är ingen svensk kuriositet; det är ett utsnitt ur den europeiska bilden: liberala partier som tappar fäste, väljer signal före styrning och dör långsamt av sin egen idealism. Historien började inte i Stockholm utan i en dröm som delades av hela Västeuropa.

Read more

Klockan är 18:02 och mötesrummet i Kristianstadsmoské luktar gammalt bryggkaffe, fuktig heltäckningsmatta och stillastående nervositet. På parkeringen rullar ordföranden in i sin gamla Volvo 940, som om han tänker ställa den som sköld mot SVT-bilen han förväntar sig när som helst. Vi ska rädda moskén från koranen, mumlar han, trycker i sig en Alvedon so…

Read more

“Men nej, inte du också.”

Så började Per Lindgrens meddelande som svar på mitt Instagram‑inlägg om Jimmy Kimmel. I inlägget skrev jag att jag var emot Kimmels avstängning, men att program som sprider desinformation bör bötfällas eller tvingas använda faktagranskare när de sänds i marksänd tv med sändningstillstånd. Jag syftade på Kimmels famous last words

Read more

Skottet kom från ett tak. Kulan var verklig. Det var också mässingshylsorna som klirrade mot takpappen – inristade, inte med bibelverser eller slagord utan med nätjargong: en furry‑copypasta, en referens från ett tv‑spel, refrängen ur en antifascistisk kampsång. När mördaren skjuter med memes är det inte längre bara ett mord; det är ett i…

Read more

Diskussionen om den nya kulturkanonen har för det mesta gått på lågvarv – ett stillsamt utbyte av välbekanta argument. Men när Jessica Stegrud twittrar:

»Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt.«

Då stiger temperaturen omedelbart. Vissa har tolkat Stegruds inlägg som ett personangrepp på Lawen Redar och Parisa Liljestrand på grund av deras bakgrund, men det är också möjligt att läsa det som ett pekande på symboliken – att demografin har förändrats så pass mycket att det inte ens är etniska svenskar som leder samtalet om svensk kulturkanon. Oavsett vad Stegrud avsåg öppnade tweeten en dörr till en debatt om svenskhet och till en ventil för en känsla som finns hos delar av befolkningen, även om den inte delas av majoriteten.

Som så ofta i svensk debatt hamnar allt i en falsk dikotomi: antingen är man vitmaktfanatiker, eller etnonationalist som vill utvisa alla icke‑etniska svenskar, eller så är man färgblind ultraliberal där alla blir svenskar så fort de kan prata svenska på lågstadienivå. Sanningen är att det finns en mängd nyanser mellan dessa två extremer.

Read more

”För att de inte är svenskar, de passar inte in i Sverige.” Så sa Jimmie Åkesson i partiledardebatten 2018. Annie Lööf slog näven i bordet och utbrast: ”Hur uttrycker du dig?. SVT tog omedelbart avstånd från uttalandet. Ämnet var då, som nu, den höga arbetslösheten bland invandrade.

Spola fram till 26 augusti 2025. Ardalan Shekarabi står i Aktuellt och debatterar Sveriges höga arbetslöshet mot arbetsmarknadsministern Johan Britz. Sveriges arbetslöshet ligger på 8,7 % – bland de högsta i EU; Bara Finland (9,3 %) och Spanien (10,4 %) ligger högre. EU‑snittet är 5,9 %. Shekarabi anklagar regeringen för svaga åtgärder och dålig ekonomisk politik och menar att detta är orsaken till den höga arbetslösheten.

Det stämmer förstås inte. Ja, Sverige har en av Europas högsta totala arbetslöshetsnivåer, men bland inrikes födda är arbetslösheten faktiskt en av de lägsta – 4,7 %. Det verkliga problemet är att Sverige samtidigt har en av de högsta arbetslöshetsnivåerna bland utrikes födda – 15 % – och därmed EU:s största gap mellan inrikes och utrikes födda. Som så ofta i public service blir genomlysningen ytlig – rentav vilseledande – när man väljer att följa en svensk arkitekt som varit arbetslös i ett år, och fokuserar på arbetslösa svenska akademiker, som om det vore det verkliga problemet.

Vid första anblicken kan man tro att Sverige har det största gapet för att vi lyckats sämre med ”integration” än andra europeiska länder. Det är också en förenkling. Ja, svensk integrationspolitik har misslyckats – men andra europeiska länder har inte gjort det mycket bättre. Tittar man närmare ser man den egentliga orsaken:

Read more